Alltid i Ergo: Jan och Nina

Berätta lite om varför ni blev serietecknare och hur det kom sig att ni började teckna för Ergo.
JB: Jag har alltid ritat gubbar; fula gubbar och vårtiga gubbar. Att det till sist kunde bli ett yrke är ju Ergos förtjänst - någon ville helt enkelt ha gubbarna. Mina första bidrag i Ergo var illustrationer till kåserier. Med tiden smugglade jag med mer självständiga alster med pratbubblor och, som man säger, på den vägen är det.
NH: Jag har alltid tecknat men det var inte förrän jag gick ut konstakademien (-00) som jag började teckna på allvar. Det tog tid för mig att förstå att jag kunde teckna serier, trots att jag alltid har kombinerat ord och bild på olika sätt. En kompis sa till mig att jag borde teckna serier och då testade jag lydigt. Det var fem år sedan och jag hade tur och blev publicerad i Galago på en gång. När jag sedan flyttade till Uppsala ville jag förankra mig här, det blir lätt så att allt man gör är kopplat till Stockholm, och då kändes Ergo ganska självklar. Jag gick upp till Fredrik, som var chefredaktör då, och visade lite grejer. Nu skäms jag för en del av det jag visade då men tillräckligt mycket var väl bra eftersom jag fick vara med. Det var i Ergo jag började med mina enrutingar.
Välj de fem adjektiv som bäst beskriver era serier.
JB: Täta, allusionsspäckade, talträngda, desillusionerade och aningen mossiga.
NH: Briljanta, geniala... närå, jag har ingen aning, jag får inte fram ett ord.
Nämn era tre främsta förebilder/inspirationskällor och förklara vad det är ni gillar hos dem.
JB: Svenska Mad, Bröderna Marx, Monthy Pyton och Kalle Anka. Det blev fyra, och alla har det gemensamt att de visar hur man dra saker lite längre, att allt är möjligt.
NH: Jag blir nästan aldrig inspirerad av någon, inte direkt i alla fall. Men jag kan bli inspirerad av förhållningssätt. Om jag nu måste säga tre så säger jag just idag såhär: Marilyn Manson för att han verkar göra som han vill och för att låtarna är så hårda och bra, Tove Jansson för att hon är (var) så genialisk, hon tecknar känsligt och fint och så har hon ett fantastiskt språk och hennes karaktärer är så jäkla bedårande, Inger Edelfeldt för att hon skriver så bra böcker (och serier) om väldigt allvarliga och tunga saker som man ändå blir tröstad av, hon har hjälpt mig genom tonåren. Mest inspirerad blir jag av vardagen och av min egen frustration över hur saker är.
Hur har era stilar utvecklats genom åren?
JB: Min stil har förenklats och blivit lite mer expressiv inom de små, små ramar mitt kunnande vistas inom. Sedan blev ju också allt mycket snyggare när Maria Berglin började lavera samtliga bilder. Snyggare och roligare eftersom hon därtill, mer eller mindre, är delaktig i vartenda skämt numera.
NH: Jag har blivit både säkrare och osäkrare. Jag blir förstås mer och mer van vid mediet vilket är både bra och dåligt. Några karaktärer har fått mer utmejslade personligheter, i början var det mer flytande, vem som helst kunde säga vadsomhelst. Nu har åtminstone ett par av dom fått någon slags egen vilja.
Hur mycket av innehållet är självbiografiskt eller självupplevt?
JB: Varje ruta är i någon mån självbiografisk - om man med det avser ett hörn av verkligheten sedd genom ett temperament. Menar man självupplevt är det till sist ganska få rutor. Och jag brukar inte avslöja vilka...
NH: Jag hittar på som jag vill. En del plockar jag ganska direkt från verkligheten. Men ofta är det mer känslan som är upplevd än det faktiska händelseförloppet.
Vilken typ av läsare har ni? Vad kännetecknar de mest inbitna?
JB: Mina läsare brukar förvånat utbrista: jag trodde du var äldre . Jag vågar knappt analysera detta till slutet. I övrigt så tycks de generellt vara bildade. Och de gillar att hitta sina specialiteter i rutorna. Jag hade med en Cahmanorgel en gång och en kommentar löd ungefär: Det var som fan att han kände till Cahman… men av psalmnumren att döma tycks han ha gått efter 1937 års psalmbok. Sådant piggar upp (efter att man förbannat sig för att inte ha använt en mer uppdaterad psalmbok). Den nedre åldersgränsen verkar vara runt 16-17 för övrigt.
NH: Jag vet inte helt, de flesta hör ju inte av sig till mig. Men de mest inbitna som jag kommit i kontakt med citerar och berättar om sina egna erfarenheter. Och säger fina saker till mig, ger specifika exempel på när dom blivit glada, tröstade eller inspirerade av någon serie jag gjort. Då blir jag lite ställd och generad men allra mest väldigt glad, det är sådant som gör att det känns meningsfullt (som tur är får man bara höra det positiva, de som inte gillar det man gör säger ju inget, till mig i alla fall). Jag är smickrad och glad över att de som gillar mina grejer verkar så snälla, smarta och roliga.
Vad, om något, sägs bättre i en serie än i andra medier?
JB: Svårt. Serier är i bästa fall ett destillat, en kompression. När det stämmer, när man verkligen får till det, kan något omfattande och komplext liksom förtätas i en enda jävligt bra ruta. Det har med bildens, tecknens och ordens samverkan att göra.
NH: Vet inte. Det handlar mer om vem som säger det än vad som sägs. Tror jag. Vad som helst skulle kunna uttryckas med serier. Utom musik kanske. Jag tycker att tunga grejer sägs bra i serier för då pallar man att ta det till sig lite lättare samtidigt som det är väldigt direkt. 
Vad gör ni när ni inte arbetar med ­serierna?
JB: Då jobbar jag som lärare på högskolan i Gävle. Just nu har jag blivande lärare som elever. I övrigt slår jag i mina böcker, ser ut genom fönstret och slår upp ännu en kopp kaffe.
NH: Jag tecknar saker som inte blir ­serier. Jag har inga intressen utöver att teckna och skriva, jag har komplex över det. Jag gillar inte friluftsliv eller idrott eller något sådant. Jag hinner inte så mycket heller. När jag inte jobbar vill jag vara med min son. Jag är också med min pojkvän (som inte heller gillar friluftsliv). Vi tittar på film till exempel, och äter choklad och tecknar. Mitt yrkesliv flyter väldigt mycket ihop med mitt privatliv. Det är bra för det mesta men lite jobbigt ibland.
Vad har ni för planer för framtiden?
JB: Egentligen inga. Vi vill gärna skriva barnböcker, men det är både svårt och tiden räcker inte. Jag personligen har som mål att en gång få se en björn.
NH: Det säger jag inte, det är en hemlis. Men jag kommer alltid att teckna serier. Eller så kan man ju inte säga men jag tror det i alla fall.

Jan Berglin är aktuell med sitt elfte album, Berglin nästa , på Galago förlag. Nina Hemmingsson släppte tidigare i höst Jag är din flickvän nu på Kartago förlag, hennes första album i eget namn. Hon har ­tidigare på samma förlag även gett ut Hjälp tillsammans med Sara Olausson.