Motståndets roman

Att vara litteraturvetare bygger fortfarande på tillägnandet av en kunskap om en företrädesvis manlig litterär tradition: en kanon som växt fram genom sekler av vad som kan uppfattas som litteraturhistoriska övergrepp på kvinnliga författare - genom förlust, förstörelse, censur eller undervärderingar av kvinnors texter. Denna kanon har kritiserats, försvarats och reviderats; feministiska litteraturforskare har genom ett omfattande litteraturhistoriskt arbete vaskat fram en kvinnolitterär tradition som efterhand, åtminstone delvis, har införlivats i kanon. En kritisk inställning till vilka verk - företrädesvis skrivna av döda, vita män - som har kommit att räknas till den litterära kanon, representerar alltså ett sätt att göra motstånd mot litterära konventioner. Men en annan ingång är att läsa dessa texter - företrädesvis skrivna av döda, vita män - som de inte har blivit lästa förut: att läsa against the grain.
I The Resisting Reader (1978) lanserar litteraturvetaren Judith Fetterley idén om en motståndets läsning. Den västerländska litteraturen är manlig, den tillåter inte kvinnor att delta och den gör anspråk på universalitet, samtidigt som den definierar denna universalitet i specifikt manliga termer. Detta resulterar i att läsaren lär sig tänka som en man, identifiera sig med manliga tolkningar och att acceptera manliga värderingssystem som legitima.
Därför, skriver Fetterley, är det första steget inom den feministiska kritiken att bli en resisting reader, istället för en assenting reader - detta genom att läsa mot tidigare tolkningar och mot förmodad författarintention.
Ebba Witt-Brattström diskuterar begreppet resisting reader i Ur könets mörker etc. (2003). Androcentrisk litteratur är ett effektivt sexualpolitiskt instrument, menar hon, eftersom den inte tillåter kvinnan att söka skydd i sin skillnad, sin kvinnliga särart, och liksom man har sökt i litteraturhistoriens och litteraturkritikens tomrum efter en kvinnolitterär tradition, tycks det vara i utrymmet mellan raderna man letar efter kvinnans skydd, skillnad och kvinnliga särart i den litterära texten. Det kvinnliga uttrycket och det kvinnliga språket kännetecknas alltså i första hand av en frånvaro (av den manliga närvaron) och blir därför en brist eller ett tomrum. Och écriture féminine, idén om ett typiskt kvinnligt skriftspråk, företrädd av bland andra Julia Kristeva och Hélène Cixous, vill ofta hävda att det subversiva står att finna i periferin, i icke-existensen, i tomrummet och i skuggan.

Men tänk om motståndet inte måste komma därifrån, tänk om periferin flyttades in i centrum. Om det dunkla blev upplyst, om de litterära verken, till skillnad från vad Fetterley skriver, verkligen kunde skrivas om - om man kunde överföra tanken om en resisting reader på tanken om en resisting novel. Denna motståndets text, denna omskrivning av historien, tycker jag mig se i Sarah Waters post-viktorianska roman Fingersmith (2002).
Fingersmith utspelar sig i 1800-talets England, under den långa period mellan 1837 och 1901 som är döpt efter drottning Viktoria och som länge betraktades som en period av skenhelig fromhet och absolut sexuell repression. Berättelsen är förankrad i den doftande, förgyllda och ruttna värld som har beskrivits hos Charles Dickens, William Thackeray och Charlotte och Emily Brontë. Till sin form är Fingersmith tydligt inspirerad av den så kallade sensationsromanen - en rafflande typ av berättelse ofta skriven av kvinnor om kvinnor, som på alla sätt uppförde sig oregerligt och orespektabelt - mördade sina äkta män, blev galna och rymde hemifrån. Men när Sarah Waters läsare har vänt ett par sidor i Fingersmith, känner hon snart att det är någonting som inte stämmer. Berättandet är traditionellt, gestalterna och miljöerna bekanta - läsaren känner igen dem. Och ändå känner hon inte igen dem. Världen som den skildras hos Waters blir inte bara igenkänd, den blir sedd på nytt:

She had a jug of warm water for me, and she came and set my fire; then she reached beneath the bed and took the chamber-pot, and emptied it into her bucket of slops, and wiped it clean with a damp cloth that hung against her apron.

Hur nära kvinnan tillåts läsaren att komma i 1800-talets kanoniserade roman? När läser vi om pottor under sängarna, om menstruation, smink och saliv? Och om hur flickorna krusade håret med en varm tång, efter att först ha fuktat det med sockervatten, för att få lockarna att hålla längre?
Förutom en perception som sätter kvinnan i hela sin kroppslighet under förstoringsglaset, skiljer sig Fingersmith från den traditionella 1800-talsromanen, eftersom kvinnan görs till dubbel huvudrollsinnehavare. Det är en lesbisk relation som utgör romanens narrativa drivfjäder:

was like kissing the darkness. As if the darkness had life, had a shape, had taste. Was warm and glib. Her mouth was still, at first. Then it moved against mine. Then it opened. I felt her tounge. I felt her swallow. I felt -

Ur mörkret skrivs den lesbiska kvinnan fram. Sådana explicita skildringar av homosexualitet är förmodligen ännu svårare att återfinna i 1800-talets välkända romaner. Att på ett självklart sätt skriva ut det tidigare outsagda vänder på föreställningarna och gör att romanens värld blir queer och att heterosexualiteten förpassas till periferin. Det särpräglade i Sarah Waters stil ligger i denna varseblivning som både tycks förankrad i någonting välbekant och i någonting främmande. Denna Främmandegöring eller förvridning hos Sarah Waters beror på ett mycket enkelt faktum: hos Waters är kvinnan det första könet. Visserligen har kvinnor varit det första könet hos många författare före Waters och visserligen tenderar använda grepp att med tiden förlora sin effekt, men främmandegöringseffekten beror inte enbart på förekomsten av grepp - utan på den funktion de har i texten. Kvinnors villkor och deras sexualitet i en traditionellt manlig form, kvinnan som det första könet där hon vanligtvis inte är det, skapar en stark effekt av någonting nytt och tidigare oupptäckt.

Men vad som gör Fingersmith ännu mer intressant, är att själva romanen syftar tillbaka på det motstånd som den i sig är ett uttryck för. Fingersmith, som till sist mynnar ut i ett kvinnligt författarskap, är en roman som tematiserar läsande och skrivande, och som därmed drar uppmärksamhet till sin egen fiktiva status och egna fiktiva förutsättningar. Fingersmith kan läsas som ett återerövrande av skriften och litteraturen, och detta tar sig uttryck på flera plan: för det första är perceptionen i romanen förvriden genom att det tidigare osynliga synliggörs, för det andra är tematiken förvriden genom att en queer värld flyttas från periferin in i centrum, för det tredje kommenteras litteraturens möjligheter att skapa en utväg för och ett synliggörande av kvinnan (framför allt den kvinnliga läsaren och den kvinnliga författaren) genom romanens metafiktiva element.
Det man kan konstatera, utifrån Fingersmith som exempel, är alltså att det subversiva inte alltid måste hänga samman med det odefinierade och formlösa. Tvärtom har Sarah Waters genom ett maktens språk, i dess ständiga allusioner på erkända litterära verk, lyst upp det dunkla inifrån, satt ord på det stumma och skrivit ut tystnaden mellan raderna. Mörkret får genom Waters liv, kropp, smak. Hennes text blir ett sätt att operera inom den manliga diskursen och därmed dekonstruera den. Därför utmanar också Fingersmith en traditionell feministisk litteraturkritik som menar att språket av princip är förtryckande och att skriften således aldrig kan vara kvinnans. Detta är att bryta ny litterär mark - och att bryta ny mark, om något, brukar anses vara ett kriterium för att ett verk ska upptas i den litterära kanon.

Fingersmith
Sarah Waters
Virago, 2003.

Malin Nauwerck
är litteraturvetare. Texten bygger på hennes magisteruppsats Inspärrad i marginalen, mellan sidorna, innanför pärmarna - metafiktivt motstånd i Sarah Waters Fingersmith.