Såga rättvist
Kritikern ska inte dansa naken på författarens grav, även om han skulle ha lust till det, säger författaren Theodor Kallifatides och påstår samtidigt att svensk litteraturkritik misslyckats med konsten att bedöma alla romaner efter samma värderingar. Det är ett skarpt yttrande som kräver bakgrund, förklaring, utredning. Hur mår den svenska litteraturkritiken idag?
Olycksfågeln, Camilla Läckbergs kriminalroman om polisen Patrik Hedström, blev en enorm läsarframgång men uppmärksammades sparsmakat i kulturpressen. Theodor Kallifatides roman Mödrar och söner följdes av spaltmeter efter spaltmeter i tidningarna, och fick senare Siripriset 2007. Dessa böckers mottagande i Dagens Nyheters, Sydsvenska Dagbladets och Göteborgs-Postens recensioner ger en blygsam fingervisning om vilka spelregler som gäller i dagens Litteratursverige.
Recensionerna av Olycksfågeln fylls av nedvärderande ord och vardagliga uttryck som morsan. Redan i rubriken ges ett negativt omdöme där ord som småttigheten och brister får sammanfatta läsupplevelsen. Fokus ligger på händelser runtomkring; bröllopsbestyr och bullbak blir mer analyserade än spänningen och morden. Recensenterna uppehåller sig vid ovidkommande detaljer som författarens ålder. Göteborgs-Postens Mats Johnson avslutar exempelvis sin recension med följande omdöme: deckarförfattare i den hårdkokta genren brukar tacka kriminaltekniker, pensionerade mordutredare och annat yrkesfolk för att visa att man har gjort sin hemläxa. Läckberg, född 1974, tackar utöver ett par konsulter på Tanumshede polisstation sin mormor, farmor och farfar för att de ställt upp som barnvakter. Det är faktiskt lite rart. En omotiverad kritik, ett övertramp som saknar motsvarighet bland recensionerna av Mödrar och söner. Kallifatides ålder eller familj nämns överhuvudtaget inte, istället ligger fokus på språket, berättargreppen, motiven. Jämförelser görs ständigt med Kallifatides tidigare romaner. Recensionerna av Mödrar och söner tilldelas dessutom fler ord, är mer personligt skrivna, har en väl avvägd disposition, ligger stilistiskt högre och tar till sin hjälp uttryck som stoisk och janusansikte och stilfigurer som alliteration.
Recensionerna av Kallifatides roman saknar externa jämförelser, medan Läckberg jämförs med både Maria Lang och Val McDermid. Det visar att Kallifatides blivit en känd och erkänd svensk författare, någon att räkna med, någon som inte behöver jämförelser, men det visar också hur liten plats Läckberg tilldelats i detta litterära drama. Självklart ska de olika recensionerna skilja sig åt, de måste skilja sig åt. All litteratur förtjänar inte rosor och en författare måste tåla ris. Men vad ingen litteratur förtjänar är en recensent som redan på sida ett har domen klar för sig och sedan använder recensionen för att bevisa riktigheten i sitt påstående. Litteraturen förtjänar en recensent som fördomsfritt öppnar pärmarna, bedömer efter lika och relevanta premisser och sedan ger ett omdöme underbyggt med argument och genomtänkt disposition; i ett sådant fall får recensenten tycka hur mycket och hur illa hon vill.
Vad har då kulturchefer och recensenter att säga till sitt försvar? Jonas Thente, litteraturredaktör på Dagens Nyheter, hävdar bestämt att det inte finns några som helst skillnader mellan recensioner av olika genrer om du syftar på genrelitteratur (deckare/fantasy/chicklit) så skall det inte skilja sig åt där heller - förutom att de senare formerna mer sällan recenseras. Upsala Nya Tidnings kulturchef Bo-Ingvar Kollberg menar också han att alla romaner bedöms på samma grunder: det finns kriterier som skiljer god litteratur från dålig; ett fint berättande, skickliga personteckningar och en bra komponerad historia.
Av samma åsikt är Magnus Eriksson, Svenska Dagbladets recensent som även håller i kursen Att läsa och förstå kritik vid Växjö högskola. Han ser inga problem med den svenska litteraturkritiken, den litterära bevakningen här är bättre än i många andra länder. Alla genrer ska behandlas lika och det gör vi på Svenska Dagbladet. Att olika genrer ges olika mycket utrymme, olika fokuseringar, olika ordval och olika premisser verkar ha gått genomskinligt, tyst, tyst förbi.
Det är till syvende och sist författaren som drabbas av denna snedvridna kritik. Verket och författaren står i fokus i recensionen; det är berättaren som har skrivit ett verk som litteraturkritikern ska recensera. Utan författare ingen recension. Theodor Kallifatides drömmer om en idealisk, stor litteraturkritik, en litteraturkritik som är en självständig verksamhet ungefär på samma sätt som när en musiker tolkar ett verk. Kritikern tolkar boken, relaterar till andra böcker från andra tider och länder, skapar ett sammanhang, öppnar möjligheter till en ännu djupare förståelse.
Läckberg har klarat sig bra på den svenska litterära marknaden trots liten uppmärksamhet på kultursidorna och slarvigt skrivna recensioner, men inte alla författare kan överleva utan rättvisa recensioner. För recensioner får följder för den litterära verksamheten, får följder för vilka romaner som köps in till svenska bibliotek, får följder för vilka böcker som nomineras till skrivpriser och för vilka författare som sitter i tv-sofforna. Recensionerna får följder trots att de inte ensamma avgör hur många böcker som säljs på marknaden. Därför ska alla romaner bedömas efter lika värdepremisser. Och därför ska inte kritikern dansa naken på författarens grav.
Sofia Ohlsson Djerf läser till journalist. Texten bygger på hennes C-uppsats i litteraturvetenskap.
