Rocco och Bond på sängkanten

Pittstim - Pissbomber, skogsporr och kärlek.
15 berättelser om att vara kille.
Red: Inti Chavez Perez och Zanyar Adami.
Wahlström och Widstrand.

Sammantaget är jag glad över att jag inte läste den här boken när jag var lite yngre, för den bild den ger av högstadiekillar är inte smickrande och spär på föreställningen att unga killar bara bryr sig om heterosexuellt sex och att det är bråttom, det gäller att visa sin manlighet. Tjejerna är statister och mest till för att bestigas så att nämnda manlighet kan manifesteras.
Men bland våld och porr ryms också berättelser om erfarenheter som sällan skildras ur ett manligt perspektiv. Berättelser som påpekar det tänkvärda faktum att känslorna efter ofrivilligt sex är desamma oavsett vem som utsatts för det och att även män kan försöka svälta sig själva till döds. Det är befriande.

Ibland tackar jag, under läsandet, för att jag för länge sedan har lämnat tonårens oro och vanföreställningar bakom mig. Ibland blir jag riktigt arg, som när den sexuellt utnyttjade mannen över flera sidor beskriver känslan av att det var hans fel men sedan bara lämnar en mening i slutet för att berätta att det inte var det. Orden säger en sak, men sidutrymmet en annan.
Var är problematiserandet, var är reflektionen och eftertanken? Förordet antyder att läsaren själv får göra analysen och att Pittstim ska fungera som en storebror. Men utan reflektion och analys finns inga svar att hämta hos storebror, bara en beskrivning av den egna situationen. James Bond och Rocco Siffredi var de ständiga följeslagarna och dåliga förebilderna under pubertetens skakiga sexualdebuter, men sitter ändå kvar på sängkanten hos den vuxne mannen.

Klarare än de andra lyser Kalle Berggrens berättelse Skitsammankomst där han skriver om feminism och författaren Valerie Solanas. Här kommer den problematisering jag saknat i resten av boken. Det är reflekterande och analyserande och framförallt ärligt. Det är en sanning som svider, men den är hans och han står för den. Det är modigt.
Jag tror att det här bara är början. I den här genren finns mer kvar att hämta, fler perspektiv, fler aspekter av manlighet och manliga fenomen. Jag saknar svar på många av mina frågor. Varför ser det ut på det här viset, varför reagerar han så här? Men kanske svaret ändå finns i texten. Man föds inte till man, man blir en.