Vänsterns blinda fläck

Under senare år har flera undersökningar visat att den i vissa europeiska länder tilltagande antisemitismen har sitt starkaste fäste inom tre grupper; extremhögern, islamistiska kretsar samt delar av vänstern. Inom vänstern påstås den ökade förekomsten av och toleransen inför antisemitiska attityder och föreställningar främst vara synlig inom media. Ofta hävdas det vara händelser i Mellanöstern som tenderar att framkalla (eller kanske snarare väcka till liv latenta) antisemitiska attityder och föreställningar, som inte sällan kommer till uttryck i annars legitim kritik mot staten Israel.
Detta var bakgrunden till den studie jag genomförde vid historiska institutionen vid Uppsala universitet höstterminen 2007. Genom att granska tidningarna Aftonbladet (socialdemokratisk), Arbetaren (syndikalistisk), Broderskap (socialdemokratisk), Flamman (socialistisk), Folket i Bild/Kulturfront (socialistisk), Internationalen (trotskistisk), Proletären (marxist-leninistisk) och RiktpunKt (marxist-leninistisk) ämnade jag undersöka om det gick att urskilja några antisemitiska attityder eller föreställningar i deras rapportering från och syn på händelser i samband med kriget mellan Israel och Hizbollah samt de väpnade striderna i Gaza sommaren 2006.
Resultaten av min undersökning ger tydliga belägg för att samma fenomen som kunnat iakttas i en rad europeiska länder även återfinns i Sverige: Alla de åtta tidningarna ur den svenska vänsterpressen visade sig (om än delvis i olika former och utsträckning) innehålla antisemitiska attityder och föreställningar och/eller en form av antisionism som är djupt problematisk och som är besläktad med vissa antisemitiska förhållningssätt.
Det första som är värt att lyfta fram är de konspirationsteoretiska förklaringar till striderna i Mellanöstern som påträffades i en majoritet av de undersökta tidningarna. Ofta förringades eller negligerades betydelsen av kidnappningarna av israeliska soldater och raketbeskjutningen av den israeliska civilbefolkningen, det vill säga de utlösande faktorerna för striderna sommaren 2006. Istället framträdde en benägenhet att inte vilja se striderna som några vanliga konflikter mellan stater och/eller grupper, utan som en del av en stor amerikansk-israelisk komplott. I vissa fall kopplades dessa idéer direkt eller indirekt till traditionella antijudiska föreställningar.
Vid sidan av detta påträffades dock även föreställningar som inte alltid var kopplade till händelserna i Libanon eller Gaza. Enligt den Working Definition of Antisemitism som EU-organet European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia (EUMC) arbetat fram är det ett uttryck för antisemitism att göra lögnaktiga, demoniserande och stereotypiserande påståenden om judar eller deras föregivna kollektiva makt - till exempel genom att anknyta till myten om en judisk världskonspiration eller om att judar kontrollerar medier, ekonomier, regeringar eller andra samhällsinstitutioner. Majoriteten av de antisemitiska föreställningar som påträffades i de undersökta tidningarna kan delas in i två huvudgrupper, varav den första innehöll just föreställningar om judisk mediekontroll och manipulationer.
Påståenden om att proisraeliska lobbygrupper i USA är inflytelserika är inte ett uttryck för fördomar, men detta relativa inflytande tecknas ibland i termer som anknyter till traditionella stereotyper. I materialet påträffades en rad påståenden om att judiska grupper hade ett oerhört inflytande på, och i vissa fall total kontroll över, olika regeringar och medier. Exempelvis i Aftonbladet 25 juli 2006, då Kerstin Hallert antydde att det hårt hållna SVT i regel inte öppet vågade kritisera Israel eller ta upp ett tabu som den starka Israellobbyns grepp om amerikansk politik. På liknande sätt menade Hanin Shakrah 27 juli 2006 i Flamman att det var ett väldigt tydligt fenomen att Israelkritiska svenska journalister skickas hem för att skriva travtabellen, eller något.
I andra fall var budskapen mer direkta. I RiktpunKts augustinummer hävdade Peter Cohen att den mäktiga Israellobbyn hade som mål att kontrollera den politiska debatten i USA samt att proisraeliska amerikanska organisationer inte var något mindre än en agent för en utländsk regering som har ett strupgrepp på kongressen. Förutom det hade, enligt Cohen, mäktiga tjänster i USA-regeringen länge innehafts av sionister som i praktiken bestämt den amerikanska politiken i Mellanöstern. Att man i en insändare i Broderskap 18 augusti 2006 kunde läsa att det är ett faktum att USA:s regeringar styrs av judar torde således inte förvåna någon.

Den andra, och mest påtagliga, huvudgruppen av antisemitiska motiv var dock av ett annat slag. Enligt EUMC utgör jämförelser mellan nutida israelisk politik och nazisternas dito ett uttryck för antisemitism. Som den franske idéhistorikern Pierre-André Taguieff påpekat har ett centralt fenomen inom den efterkrigstida antisemitiska diskursen nämligen varit tendensen att demonisera judarna och den judiska staten genom att framställa dem som spegelbilder av sina nazistiska bödlar och Nazityskland. Detta leder till ett byte av historiska identiteter: dagens riktiga förföljda judar är palestinierna. Rollbytet gör dem till offren för folkmord utförda av judarna.
Enligt den svenske idéhistorikern Henrik Bachner torde skuldproblematiken efter Förintelsen spela en avgörande roll för varför européer attraheras av denna demonologi. Genom att anklaga judarna för att begå samma brott som nazisterna kan det svåra minnet av Förintelsen lättare hanteras. Bland andra den tyske historieprofessorn Wolfgang Benz har sammanfattat det som antisemitism inte trots, utan på grund av, Auschwitz.
I flertalet tidningar gick det att hitta direkta eller indirekta jämförelser mellan Israels politik och nazisternas styre, kopplingar mellan striderna i Libanon och Gaza och andra världskriget och/eller idéer om att Israel planerade eller redan var på väg att genomföra folkmord på olika arabiska folk. Så vitt jag kunnat se framställdes ingen annan under sommaren 2006 pågående väpnad konflikt på liknande sätt, trots att deras brutalitet och katastrofala konsekvenser ofta var mer omfattande. Därför kan man ifrågasätta motiven bakom denna typ av analogier.
I socialdemokratiska Aftonbladet, där exemplen var uppseendeväckande många, hävdade den australiensiske journalisten John Pilger att det inte var långt ifrån att Israels handlande i Gaza kunde jämföras med nazisternas bombardemang och utsvältning av det judiska gettot i Warszawa (31/7 - 2006).
I RiktpunKts augustinummer hävdade Peter Cohen att likheten mellan de nazistiska och sionistiska ideologierna bland annat bestod i uppfattningen att ett samhälle bör bestå av människor med lika blod, inte av medborgare som har samma rättigheter och skyldigheter.

Den tidning i vilken exemplen var flest var Kommunistiska Partiets organ Proletären. I denna påstods att vad nazisterna gjorde mot judarna gör nu israelerna mot palestinierna (12/7 - 2006) och den svenska regeringen uppmanades att bryta med Israel med hänvisning till att 1,4 miljoner palestinier hålls inspärrade i Gaza, vilket betecknades som ett ghettoliknande koncentrationsläger (19/7 - 2006). Den 2 augusti 2006 rapporterade man om en lyckad demonstration i Malmö, där röda fanor vajade mot den klarblåa sommarhimlen och i täten en stor banderoll som löd ’Nej till Förintelsen då som nu’.
I det undersökta materialet påträffades även teckningar med antijudiska motiv, majoriteten av dessa i Proletären. Den teckning som tydligast refererade till israeliska folkmord à la Nazityskland hittades dock i Flamman 3 augusti 2006 och föreställde en soldat i en för de tyska soldaterna under andra världskriget karaktäristisk grågrön uniform. Med vänsterarmen, som pryddes av en armbindel med Israels flagga på istället för Hakkorset, var soldaten i färd med att släppa en stor bomb över en skara libanesiska barn. På bomben stod Från Israel med kärlek. Bilden var gjord av den ökände brasilianske tecknaren Carlos Latuff, som 2006 för övrigt kom på andra plats i den av den iranska regimen stödda tävling om bästa antisemitiska bild som i stor utsträckning kom att gå i Förintelseförnekelsens tecken (International Holocaust Cartoon Contest).
Israel är en stat som likt alla andra stater kan och bör kritiseras, och det torde stå bortom allt tvivel att den kritiska debatten om Israel i Sverige generellt förs utan att antisemitiska motiv blandas in. Min undersökning belyser dock att denna diskussion emellanåt färgas av bilder och föreställningar som har ytterst problematiska rötter. Att detta även gäller inom den vänster som alltid sett sig själv som antirasistisk och tolerant och historiskt sett ofta tagit ställning mot antisemitismen gör givetvis det hela extra alarmerande. Alla, inte minst den svenska vänstern, skulle tjäna på en ökad debatt kring denna fråga.

Mathan Ravid är student vid Uppsala universitet. Texten bygger på hans C-uppsats i historia ’Nej till Förintelsen Då och Nu ’: En undersökning av antisemitiska attityder och föreställningar i den svenska vänsterpressen under Libanonkriget 2006.