Den förra krisens offer
Ta emot mitt djupa och samhällsekonomiska tack säger Gustav Fridolin till mig och mina generationskamrater i eftertexterna. Han drar slutsatsen att vi, 80-talisterna, är nedskärningsgenerationen som får kämpa för den välfärd tidigare generationer tagit för självklar. Vi blir allt äldre innan vi etablerar oss i vuxenvärlden, då fast jobb och bostad blir ett svårare mål att nå. Vi är sjukare än våra föregångare, både fysiskt och psykiskt, och vi är även mer kriminella. Dessutom har vi en tendens att förirra oss ideologiskt och rösta på Sverigedemokraterna.
Före detta miljöpartisten och riksdagsledamoten Gustav Fridolin spårar problemen som möter 80-talisterna till kopiatorn på Bjärnums centralskola i början av 90-talet. När skolan inte hade råd att köpa nya läroböcker var det kopiatorns uppgift att se till att elevernas kartor inte visade att Östeuropa och halva Asien fortfarande bestod av Sovjetunionen. Kopiatorn fick även arbeta på högvarv för att trycka fram flygblad i protest mot sparkraven som inte bara slog mot läromedel, utan också mot kuratorer, lärare och fritidsledare. Svångremmen drogs åt kring hela den offentliga välfärden under de ekonomiska krisåren. I kalla krigets kölvatten spreds liberalismens ideologi där individualismen prisades på kollektivets bekostnad och människorna sågs som kunder istället för medborgare. Detta har enligt Gustav Fridolin lett till att vi som generation har förlorat den trygghet våra föräldrar hade, trots att vi har materiella möjligheter som de bara hade kunnat drömma om.
Jag känner igen mig i Fridolins beskrivning av vår generation och i hans skildring av det tidiga nittiotalet, skillnaden mellan hans Vittsjö och mitt Västra Frölunda verkar inte ha varit så stor. På lågstadiet gick jag med plakat för att protestera mot nedläggningen av grannskolan. Men trängda av kommunens sparkrav slog lokalpolitikerna till dövörat och skolans elever fick komma till oss istället sedan den bommats igen. Detta resulterade i större klasser och en rad utbrända lärare, under tre år på mellanstadiet lyckades vår klass förbruka tre stycken.
Blåsta är ett intressant och nödvändigt, om än lite upprepande, inslag i debatten om välfärden och nedskärningar inom offentliga sektorn. Detta gäller inte minst år 2009, året som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har klassat som ett skitår. Gustav Fridolin visar hur nedskärningarna på nittiotalet har satt spår bland dem som försöker etablera sig inom vuxenvärlden. Hans förhoppningar är att politikerna ska undvika nedskärningarna nu när vi är i den värsta krisen sedan början av nittiotalet. Men kommunerna är fortfarande trängda av sparkrav, och när jag såg att min gamla gymnasieskola ska läggas ner känns det som om historien upprepar sig.
