Inga vinnare i hederskulturen
Sedan mitten av 1990-talet har hederskultur blivit ett fenomen som i tilltagande grad diskuteras i media och politik. Morden på Sara Abed Ali (1996) och Pela Atroshi (1999) fick en hel del uppmärksamhet. Men det var först efter Fadime Sahindals död 2002 som debatten verkligen tog fart. Folk demonstrerade och sörjde över hela Sverige. Den omfattade mediebevakningen ledde också till en förändring i integrationsdebatten där man nu oftare kopplar in jämställdhetsfrågor. En stor del av fokuset har därför legat på kvinnoförtryck. Det har dock saknats undersökningar om hur männen i hederskulturer känner och tänker om saken.
Journalisten Nima Dervish och socionomen Emre Güngur valde att låta förövarna med egna ord beskriva händelserna, vilket lägger fler pusselbitar på plats. Man har föreställt sig dessa män som monster, men författarna lyckas förvandla dem till människor av kött och blod. På gott och ont. För berättelserna är omskakande. Därför känns förståelsen man får för deras motiv och känslor lite skrämmande. En del av mig vill inte förstå dem. Samtidigt är det just de konkreta fallen och personporträtten som gör boken så betydelsefull och upplysande. Ändå finns det några partier där författarnas tolkning skiljer sig från min. Det är exempelvis som läsare svårt att se hur fadern till Pela hyser någon ånger alls för det han gjort, trots att de menar att så är fallet.
Dervish och Güngur visar hur hederskulturen även påverkar män till förutbestämda roller som beskyddare och familjeöverhuvuden. Reflexmässigt ser man annars lätt männen enbart som vinnare i en patriarkal ordning. Men de visar hur även män är offer i hederskulturen. Vem vill få i uppgift att mörda sin syster? Känna sig tvingad av släkt och samhälle att ta livet av sin dotter? Män i dessa kulturer riskerar att bli ansedda som hederslösa ifall kvinnorna trotsar familjen, eller har sex utanför äktenskapet. Att tukta och aga släktens kvinnor är enligt de normerna påbjudet i sådana fall. Det är det som skiljer hedersrelaterade brott från mäns våld mot kvinnor i allmänhet. I Sverige är det mycket sällsynt att en hustrumisshandlares handlingar stöds av hans släkt eller vänner, vilket dock ofta är fallet i hederskulturer.
Samtidigt kan man inte bara skylla på strukturer. Risken är att det individuella valet förminskas och alla framstår som offer. Här är det lätt att hålla med dem om att det behövs tydliga alternativ för att bli medveten om att man kan välja själv.
Vi i Sverige har länge haft svårt att diskutera hederskultur av rädsla att bli brännmärkta som rasister. Att debatten fortfarande är olöst visades bland annat den 27 mars i år då Gudrun Schyman på Newsmill kallade själva idén om hedersvåld för just rasistisk. Därför är denna bok ett nödvändigt inlägg. Den belyser att hedersmord kanske är sällsynt, medan hedersförtryck är ganska utbrett. Detta utan att trampa på hedersbegreppet för mycket. Att erkänna hederskulturers existens innebär inte att annat patriarkalt förtryck plötsligt är mindre viktigt. Men vore det inte korkat att avsiktligen bortse från faktiska skillnader? Det är inte samma sak som att bli hemmablind.
