Minsta möjliga motstånd
Det har gått några år sedan Dan Browns bästsäljare Da Vinci-koden (2003) svepte över världen, en bok som jag plockade upp och läste så sent som förra året. Filmen såg jag när den slängdes ut på biodukarna 2006, men det var inte förrän boken låg färdigläst framför mig som jag kunde skratta till och nicka instämmande; den var fenomenalt snabbläst och spännande. Vad var hemligheten bakom succén?
Jag tror det var så att Brown helt enkelt hade ett recept för minsta möjliga motstånd. Han skrev med en gemensam nämnare som matchade så många läsare det bara gick. Det västerländska samhälle vi lever i idag är på många sätt en restprodukt av den kristendom som formades för nära tvåtusen år sedan, och när Brown vände på bladen i historieboken och försökte visa oss att det stod något i hemlig skrift på baksidan angick det väldigt många. Tänk om vår världsbild och våra legender var falska?
Den förlorade symbolen lever givetvis också på myter och historia, det är det som gör Dan Brown intressant, men här är det USA:s och huvudstaden Washington D.C.:s
förflutna som hamnar under luppen. Och in på scenen flyger Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard. En god vän till honom, Peter Solomon, behöver hjälp, men det som skulle bli en gästföreläsning och övernattning visar sig väldigt snart vara något helt annat. Frimurarnas hemligheter står på spel.
Den snabba Brownska berättandeformen står fortfarande stark i Den förlorade symbolen. Robert Langdon må vara några år äldre, men han slängs som en trasdocka rakt in i handlingen och kapitelnumren visslar förbi mig när jag försvinner in i boken. Det går snabbt och det är spännande. Brown bibehåller sina poäng på upplevelsebarometern.
Men inlevelsebarometern då? Om man tröttnar på upprapade siffror och historiska anekdoter in absurdum finns tyvärr inte mycket att njuta av. Karaktärerna spelar sitt spel under det dygn som romanen omfattar, de springer runt och löser det ena pusslet efter det andra, och lösningen var alltid mitt framför deras ögon, det var så enkelt Det är en spänningsroman, och måste läsas som en sådan. Varje försök att hitta kvaliteter utanför denna drivkraft går om intet. Brown skriver varken intressant, rolig eller vacker prosa. Långt ifrån. Och hans karaktärer ges inte utrymme att faktiskt växa upp till riktiga människor, så inklämda mellan historiska datum och sevärdheter som de tycks vara. Att Langdon, mitt i en hetsig flykt, minutiöst går igenom arkitekturen och inredningen i en förbisprungen bibliotekssal vittnar antingen om hans okontrollerbara instinkt att göra en thriller till en historieföreläsning eller om författaren Dan Browns tillkortakommanden.
