Förenande förtrollerska

Sir Salman Rushdie är fortfarande mest känd för de kontroverser och den dödsdom hans roman Satansverserna frammanade i slutet av 80-talet. Att den så kallade Rushdieaffären tjugo år efter sin upprinnelse än idag anses aktuell är Kenan Maliks nyutkomna debattbok Från fatwa till jihad ett bevis på. Malik spårar dagens terroristskräck och islamofobi tillbaka till Rushdieaffärens bokbål och den fråga som alltsedan dess varit den brännande: den muslimska världens förhållande till väst. Och det är just detta förhållande Rushdies nya roman kretsar kring.
I Förtrollerskan från Florens iscensätter Rushdie i sagans form ett fiktivt möte mellan öst och väst. Det handlar om den resande magikern Mogor dell’Amore som på en oxkärra anländer till Akbar den stores hov, det indiska mogulrikets överdådiga centrum. Med sig har dell’Amore en spännande men dödlig berättelse om den vackra Qara Köz, ättling till den store Djingis Khan, som han inte helt utan förvecklingar tillsist lyckas berätta för konungen. Köz har genom en ödets nyck och sina egna övernaturliga krafter lyckats ta sig till renässansens Florens där hon med sin bländande skönhet utövar en förtrollande makt, inte minst över en viss herr Machiavelli vars tankar om den gode fursten på ett kongenialt sätt speglar Akbars styre. Det rör sig alltså om ett upplägg a la Tusen och en natt där den faktiska historien utgör bas för det fria fabulerandet. Många av dåtidens stora namn skymtar förbi; en Medici, en Tudor, en Andrea Doria, till och med en greve Dracula. Det är lekfullt men spränglärt skrivet. Det är inte alla romaner som är försedda med en åtta sidor lång källförteckning. Rushdie har gjort sin läxa.
Romanens i särklass mest spännande porträtt är dock det av den store mogulhärskaren Akbar, i Rushdies version en motsättningarnas furste, mångtydig, mild men skrämmande. Han är den filosofiska barbaren, krigsherren som vill fred. I all sin fåfänga och hedonism framstår han ändå som förvånansvärt demokratisk. Han inför trots sin i grunden muslimska tro en sorts panteistisk religionsfrihet. I det tält för en ny andaktsövning som han låter uppföra råder ordets och tankens totala frihet. Han ifrågasätter sin Gud, sina egna värderingar, sig själv. Han inser i mötet med västerlänningen dell’Amore att människosläktets förbannelse inte är att vi är så olika varandra utan att vi är så lika. En insikt som ekar hoppfullt in i vår egen tid.
Ska man försöka sig på att genrebestämma Rushdies roman får man nog ta till det något slitna begreppet magisk realism, en term Rushdie själv värjer sig emot. Ändå är den för Rushdies stil den mest adekvata. Hans sätt att krydda ett historiskt och verkligt skeende med fantastiska och magiska inslag är utmärkande för genren. Det är också när han i Italo Calvinos anda låter det fantasifulla sagoberättandet ta plats som han är som bäst. Den svulstigt mustiga prosan har en förmåga att suga in läsaren och få henne att tro på fantasterierna. Samtidigt är det just denna svulstighet som ibland sväller upp alltför mycket och nästan kväver läsaren i sin intensiva berättarglädje. Texten hade vunnit åtskilligt på att stramas åt och koncentreras. Det finns också vissa sagans klichéfällor som Rushdie stundtals faller i. Den oreflekterade romantiseringen och mystifieringen av det kvinnliga könet är en sådan. Hela den sensuellt frustande och manligt stereotypa stilen känns också problematisk. Men kanske är det medvetet gjort då mycket av handlingen faktiskt kretsar kring patriarkalt våld.
Romanens stora behållning är istället den fiktionens fusion mellan fantasi och verklighet som Rushdie lyckas laborera fram. En värld där drömmar och fantasier kan ta fysisk och mänsklig gestalt men där det fysiska och påtagliga också kan förångas i dröm och fantasi. Ytterst handlar Förtrollerskan från Florens om berättandet och berättelsen, om dess intrikata och komplexa strukturer samt dess förmåga att överbrygga konflikter, kontinenter och kulturer. Kort sagt; en roman om litteraturens förenande kraft.