Det normativa utgör inte sanningen
Vad som anses normalt på en viss plats vid en viss tidpunkt är inte nödvändigtvis det som anses normalt på en annan plats vid en annan tidpunkt. Men det som anses normalt är normerande. I antologin ”Normality/Normativity” undersöker forskare inom områden som idéhistoria, idrottsvetenskap och mediestudier begreppen normalitet och normativitet. Boken ges ut vid Centrum för genusvetenskap vid Uppsala universitet och det är det nordiska nätverket Gender, Body and Health som står bakom.
– Det är den första boken från nätverket, men fler är planerade. Inledningsvis ville vi undersöka genusperspektiv utifrån en hälsoaspekt. Ett exempel, som en av författarna tar upp, är klimakteriet – något högst normalt och naturligt, som i litteraturen ofta framställs som något onormalt och avvikande, berättar Lisa Folkmarson Käll, forskare vid Centrum för genusvetenskap och redaktör för antologin.
Texterna i boken tar upp vitt skilda ämnen som kroppsideal i science fiction-serien Battlestar Galactica, lesbiskhet i samtida nordisk skönlitteratur, diagnosen hysteri i slutet av artonhundratalet och rasblandning hos filosofen Kant.
– Boken vill lyfta fram hur det normala och avvikande alltid konstrueras i relation till varandra och hur det som anses vara avvikande kan kasta ljus på normer och föreställningar som ligger till grund för det normala. Vi ville samla forskare från olika discipliner för att belysa de sociala, biologiska och kulturella aspekterna av hälsa, genus och kropp. Tanken är också att de olika perspektiven ska befrukta varandra och föra forskningen framåt.
Nätverket startades i början av 2008 och består idag av ett åttiotal personer från länder runtom i Europa och USA. Hittills har man haft tre möten, det fjärde kommer att hållas i Uppsala till hösten. Nätverket är öppet för olika ingångar vad gäller genus i relation till kropp och hälsa, även om mycket av arbetet hittills fokuserat på kvinnor.
– I min artikel utgår jag från en mängd personliga beskrivningar av hur patienter i inledningsskedet av sjukdomen schizofreni upplever sig själva och sina kroppar. Jag slogs av att jag kände igen sättet att se på den egna kroppen som ett objekt. En liknande typ av självobjektifiering uppmuntras kvinnor till i dagens samhälle. Kvinnans kropp ses ofta som ett objekt som ska skyddas från andra och som renoveringsobjekt rent utseendemässigt. Jag vill förstås inte förneka de stora skillnader som finns mellan självobjektifiering hos människor som lider av schizofreni och den självobjektifiering kvinnor uppmuntras till, men likheterna jag kunde se är slående och skrämmande.
Lisa Folkmarson Käll ställer i sin artikel frågor som; vad leder den här typen av självobjektifiering till i längden och hur mår kvinnor av att betrakta sin kropp i första hand som ett objekt i behov av ständig förbättring och förändring?
– Det är problematiskt när normerna blir förtryckande. Normer är nödvändiga för att vi ska kunna förhålla oss till världen vi lever i, för hur vi ska vara och hur vi ska samtala med varandra. Men när normerna inte får vara just normer, utan börjar ses som något naturligt, absolut och oföränderligt uppstår en oönskad situation. Jag tror att man kan komma ifrån detta, men inte inom alla områden samtidigt. Nya perspektiv kan leda till att man plötsligt ser normer man tidigare inte sett och här kommer de olika disciplinerna in. Det kan räcka att ens egen situation belyses ur ett annat perspektiv för att man ska ta sig ur hemmablindheten, säger hon.
