Apokalyps senare

Ingen bok har väl påverkat vår syn på det koloniserade Afrika så starkt som Joseph Conrads märkvärdiga klassiker från 1902, mästerverket ”Mörkrets hjärta”. Där får vi följa sjökapten Marlows färd längs Kongofloden i hans försök att nå kolonialmaktens sista utpost vilket visar sig vara en plats där samma makt nått sitt yttersta vansinne. Conrads roman drivs av en närmast besatt vilja av att förstå, tränga in i och avslöja, inte bara kolonialismens, utan hela mänsklighetens grymhet – dess mörka, dolda, dovt dunkande hjärta.
Stefan Helgessons debutroman ”Leve fortsättarna” drivs av en liknande vilja till förståelse, men kanske framförallt, av en vilja till förändring och förbättring. Här är platsen dock det postkoloniala Afrika och ett land som aldrig nämns vid namn men som man snart förstår ska föreställa Moçambique.
Helgesson, till vardags docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet med just postkolonial litteratur som främsta forskningsfält, kan givetvis sitt ämne. Att Helgesson dessutom är född och levt stora delar av sitt liv i Afrika skänker romanen ytterligare trovärdighet, en expertis som också märks tydligt i texten. Det känns som en ynnest att läsa en så initierad skildring av en kontinent vars egen litteratur åtminstone jag själv alltför sällan får tillfälle att möta. En åkomma jag knappast tror mig ensam om att lida av. Bara det gör boken läsvärd.
Leve fortsättarna handlar om Peter och Solveig, barn av 70-talets revolutionstörstande, linsgryteätande och smått naiva vänsterrörelse. En dag bestämmer de sig för att förvandla sina idéer till verklighet. De reser och tar med sig dottern ner till den nyligen befriade och nu socialistiska afrikanska staten för att jobba som biståndsarbetare. Där möter de en hård verklighet där det råder brist på i stort sett allt, inte minst mat. Snart har ett inbördeskrig blossat upp och situationen blir alltmer kaotisk. Solveig och dottern reser hem medan Peter, som mer och mer försvinner in ett närmast psykosliknande tillstånd, fortsätter in mot landets och sitt eget maniska mörkerhjärta.
Romanen handlar således inte så mycket om det politiska engagemangets ideologiska drivkrafter utan snarare om dess psykologiska, vad som får en människa att fortsätta, trots det ibland överväldigande eländet. Helgesson skriver en levande prosa som sätter in läsaren i karaktärernas psyken och som får en att känna deras förändringsiver, deras maktlöshet inför lidandet.
Ändå blir frågan vad som driver Peter svårare och svårare att besvara ju längre romanen fortskrider. Om det beror på ett litterärt gestaltningsproblem eller om det är en medveten karaktärsutveckling är svårt att säga. Hursomhelst upplever jag Peter som mer förljugen ju längre in i texten jag kommer, som vore han ett offer för ett självbedrägeri. Istället är det Solveig, hon som inte klarar av att fortsätta, som framstår som romanens mest realistiska, mångbottnade och sympatiska person. Och jag tänker att ibland finns det inget sannare och modigare att göra än det som romanens Solveig gör, att faktiskt våga ge upp, att erkänna sig besegrad, att kapitulera inför de krafter mot vilka man står handfallen och hjälplös.
Så kanske är det inte bara fortsättarna som är värda vår hyllning. Även de som vågar ge upp bör då och då föräras ett välförtjänt och rungande Leve.