Stjärnpalatset

Martin Engberg debuterade 2006 med novellsamlingen Tecknen runt huset och fortsätter här med Stjärnpalatset, en roman som tar plats i en annorlunda framtid. Det är Sverige, det är kallt, och isen kryper över landet och kommer så småningom att täcka det. Människorna försöker anpassa sig till en förändrad värld, i en natur som inte lyssnar på dem. På en bondgård växer Katharina upp hos sina föräldrar Jon och Ingrid. Hon vet att hon är speciell – hon ska få träffa Imperatorn. Inte i dag, men snart, när hon är redo. I en kartong uppe på vindsrummet förvarar hon ägget, och hon övar varje dag, som om det var hennes eget liv hon bar fram till Imperatorn.
Där har vi början av Katharinas liv, och det är henne vi följer hela boken igenom. Tråkigt nog, måste jag säga, för Engbergs roman börjar egentligen ett kapitel innan vi träffar Katharina första gången, och det är ett riktigt bra stycke. Men det är nästan helt glömt när boken får sin andra start och Katharinas liv ritas upp och förändras framför oss. Det ska dröja ända till de sista sidorna innan den stämning som målades upp återkommer.
Större delen av romanen behandlar dock Katharina själv, i hennes gestalt som 13-åring i samhället där hon växte upp hos Jon och Ingrid, hur hon finner Stjärnkrigaren och tar emot en främling i huset. Blandat med detta ger Engberg oss en bild av den framtid, det nu, där allting egentligen utspelar sig. Vi får läsa om det som kallas Drivhuset, den plats Katharina befinner sig på. Det råder ett spänt lugn inför den annalkande isen.
Även Katharinas upplevelser behandlas med detta lugn och denna kyla i upplevelserna. Allting beskrivs så kallt, vasst, ljust och mörkt. Vetenskapligt, måste jag nog lite nedlåtande tillägga, även om jag verkligen inte har något emot vetenskap. Det är Katharinas entoniga och oinspirerande berättande som får mig att släpa blicken över sidorna. Jag försöker finna anledningar för användningen av detta språk, och kan faktiskt tänka mig ett par, men det verkar inte som att Engberg tänkte på dem. Han visade det i alla fall inte. Och den omfattning Katarinas berättande har i boken gör att Engbergs korthuggna språk så småningom trubbar av den läslust som väcktes i det första kapitlet.
Martin Engberg spelar dock med tunga brickor i sitt huvudsakliga spel. Vad händer med våra minnen när vi dör? Och när mänskligheten i detta frusna tankeexperiment går mot en långsam men obeveklig förändring av livet måste den anpassa sig. Där livet som vi känner det inte kan överleva kanske något annat kan. Vad detta är, och dess betingelser och relationer till människan är grundläggande i Engbergs komposition. Tyvärr skriver han en smått oengagerande berättelse som bara nätt och jämt når fram.