De ensamma

I sin nya roman, den fjärde om kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti, rör sig Håkan Nesser mellan det uppdiktade Kymlinge och det sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets Uppsala. Det handlar om tre par Uppsalastudenter som under den intensiva men lyckliga studietiden utgör en sammansvetsad gemenskap. En sommar genomför de en resa tillsammans, genom det då massiva östblocket. En resa där någonting går fruktansvärt fel. Några år senare återförenas den efter resetraumat splittrade sextetten. Även denna gång slutar det i tragedi. En av de sex ramlar ut för ett stup och dör. Något som till en början framstår som en olyckshändelse. Men trettiofem år senare hittas en annan av de sex vännerna död på exakt samma ställe. Knappast en tillfällighet. Utredningen hamnar hos Barbarotti som, visar det sig, har personliga kopplingar till fallet.

Låter det invecklat? Det är det. Men faktum är att Nesser hela tiden lyckas hålla de till synes sammantvinnade trådarna både raka och tydliga. Han har vävt sin spänningsväv väl. Här är det främst avståndet mellan de två gestaltade tidsplanen som skapar en intressant spänning, gapet mellan nu och då där kontinuiteten i karaktärsutvecklingen brutits upp till förmån för en intrig- och mysteriedriven handling. Vad var det egentligen som hände i glappet mellan de där trettiofem åren? Vad skedde egentligen på den där ödesdigra resan? Var det mord eller var det en olyckshändelse? Länge lyckas Nesser hålla gåtan levande. Men som det alltför ofta förhåller sig med den här typen av litteratur är gåtan alltid mer kittlande och fascinerande än den ofta banala och konstruerade lösningen.
Men att Nesser är en skicklig spänningsskapare är omöjligt att förneka. Precis som i hans förra fristående roman, ”Maskarna på Carmine Street”, rör det sig här om sidvändarspänning av högsta kvalitet. Men Nesser lägger också, till skillnad från vissa av sina genrekollegor, stor vikt vid hantverket. Han är en säker stilist. Kanske för säker. ”De ensamma” är ett väloljat, snudd på självgående, litterärt maskineri. Här går allting per automatik. Det är oklanderligt men en aning tråkigt, felfritt men opersonligt. Det blir tyvärr inte bättre av att mekaniken ibland bryts av med lättare existentiella resonemang. De känns snarare malplacerade och alltför uttalade då den existentiella problematiken redan ligger inbäddad i själva historien. När det gäller litterär gestaltning är det alltid bättre att säga för lite än för mycket.
Ändå fyller De ensamma sin främsta funktion. Ty, som sagt, spännande är det. Det är dessutom underhållande läsning för den som önskar inblick i sjuttiotalets studentliv. Och igenkännande för den som är bekant med dagens. Många Uppsalamarkörer skymtar förbi; Rackarberget, nationerna, Carolina och, faktiskt, den tidning du just nu läser.
Så trots att De ensamma lämnar en del att önska bör det ändå vara en självklar kandidat till hängmattans sommarläsning. Med tanke på romanens kanske väl tilltagna längd lär den dessutom räcka i många soligt slöa dagar.