En naturkraft till författare

I inledningen av kvällens samtal framgår det att även författarens samtalspartner Peter Fröberg Idling, litteraturkritiker och vikarierande kulturredaktör på tidningen Vi, har ett förflutet vid Uppsala universitet. Inte bara det har de gemensamt. Utöver att ha lämnat Uppsala har de båda lämnat juridiken för skrivandet.
Peter Fröberg Idling berättar att när Sara Stridsberg, under de gemensamma juridikstudierna, frågat honom om han var en skrivande person hade han svarat ja. När han ställde samma fråga till henne svarade hon nekande. Något som senare skulle visa sig vara en lögn. Visst skrev Sara redan då, men hon fann det socialt problematiskt att prata om det. Omgivningen kunde reagera med en hånande attityd: ”Jaha skriver du för din egen byrå eller?”. Men allra mest rädd var Sara för att världen skulle rämna om någon fick ta del av det hon skrev. Skrivandet var länge en skamfylld historia för henne.

Vändningen kom i och med en skrivarkurs på folkhögskolan Biskops-Arnö som Sara påbörjade direkt efter att ha tagit sin juristexamen.
– Det var som en oas som började glittra, säger Sara. Och vet ni vad, världen rämnade inte när jag visade min texter för andra.
Under året som följde vände skammen till triumf och en öppet skrivande Sara spenderade mycket tid på Gotland där hon livnärde sig på stulen sättpotatis, folköl och cigaretter. Snart växte hennes första roman ”Happy Sally” fram. När Sara den här oktoberkvällen får frågor om sin första bok har hon svårt att svara.
– Jag har ingen relation till den längre, och inte till ”Drömfakulteten” (hennes andra roman reds. anm.) heller. Det är ”Darling River” jag längtar till. Jag vill skriva den igen, återvända. När jag försöker skriva någonting nu känns det sorgligt att det inte längre är den jag skriver på.

På något vis tycker Sara emellertid att hennes tre romaner är samma roman. Det känns som om hon har skakat en låda med samma innehåll och det bara har landat på lite olika sätt. Peter Fröberg Idling säger att han tycker sig ha sett ett vitt skilt språkbruk i de olika romanerna men när han ber Sara att utveckla det skrattar hon till och säger:
– Nej. Då får nog du berätta hur det ligger till.
Peter slingrar sig och publiken skrattar.
Nästa samtalsämne blir istället startpunkterna för Saras böcker. ”Happy Sally” föddes efter att Sara såg en bild av Annika von Hauswolff föreställande några galgar och en ”melankolisk” nbsp; bh som ensam hängde kvar.
– Mina romaner har alltid startat med sådana bilder, säger Sara. Från konst eller musik, allt annat än litteratur.

Själva skrivprocessen förblir höljd i dunkel. Sara vet bara att hon under en väldigt lång tid inte vet vad hon skriver. Fragment, repliker och ljus förs ner på pappret i en salig blandning. nbsp;
– Och sen har jag en massa material som jag måste försöka göra en bok av, säger hon.
Hon uttrycker en vilja att lära sig skriva romaner på ett mer geschwint sätt men beskriver samtidigt sin egen metod som en ”förälskelse som skimrar”. Research har hon inte mycket till övers för. Efter att ha skildrat kuststaden Dover i ”Happy Sally” fick hon höra att det var den bästa beskrivningen av staden någonsin. Men hon har aldrig ens varit där. Detsamma gäller för merparten av miljöerna i hennes böcker.
– Floden i ”Darling River” till exempel. Den kan inte finnas, säger hon. Det är inte en realistisk plats.
Det är tvärtom det inre som ska tala i ett kreativt författarskap enligt Sara. Hon säger att det är vetenskapligt bevisat att allt kreativt arbete ligger nära psykisk sjukdom:
– Man måste höra röster för att kunna skriva.

Kvällen lider mot sitt slut. Peter Fröberg Idling styr till sist in samtalet på ”Darling River”. Han undrar om den i huvudsak handlar om den manliga blicken, som väcks när en flicka är 10-11 år och slocknar när hon är en kvinna i trettioårsåldern.
– Ja, det gör den, svarar Sara. Den uppskattning som huvudpersonen Lo får nbsp; i unga år från äldre älskare är hennes livsluft. Det strålkastarljuset blir hennes enda glädje i livet.
Sara utvecklar resonemanget med att säga att Lo inte är ensam om känslan av att finnas till, på riktigt, först i andras blickar.
– Det är fantastiskt att ha någon annan människas blick på sig. Jag, som har passerat 30-årsgränsen, kan sakna de fula gubbarna på stan som står och smårunkar när de ser en.

När de långa applåderna, efter höstens andra författarsamtal på Stadsbiblioteket, till slut har tonat ut frågar jag Sara hur det känns att vara tillbaka i Uppsala.
– Åh, jag tänkte direkt när jag kom hit att jag önskar att jag kunde stanna längre. Jag vill gå och sätta mig på mitt gamla stammishak café Uroxen.

nbsp;