Ett tioårigt dundrande kalas – Om Gluntarne och Gunnar Wennerberg

Även om den förmodligen är i stort sett okänd bland dagens Uppsalastudenter, var Gunnar Wennerbergs sångcykel ”Gluntarne”, utgiven häftesvis 1849–1851, under mer än hundra år oerhört uppburen och sågs som en evig symbol för studentlivets sorger och glädjeämnen. Nu har de tre författarna Karl G. Fredriksson, Lilian Fredriksson och Lars-Åke Skagegård gett ut ”Ett tioårigt dundrande kalas – Om Gluntarne och Gunnar Wennerberg”, en bok vars syfte tycks vara att både presentera gluntarna för en ny generation och teckna en bild av Wennerbergs liv och det med honom samtida Uppsala. Tyvärr spretar boken lite väl mycket och når inte hela vägen, speciellt inte i de biografiska och kulturhistoriska delarna.

Wennerberg blev genom Gluntarnes exempellösa genomslagskraft upphöjd till vad som närmast kan beskrivas som ett levande monument över den evige studenten, så till den grad att mannen, som förmodligen hade mycket få likheter med symbolen, hamnade i skymundan. Detta exemplifieras tydligt genom de två byster av Wennerberg som står i tornrummet på Västgöta nation: Den ena en idealiserad återgivning av den unge poeten, med romantiskt drömmande blick, och den andra ett realistiskt porträtt av den åldrade och synnerligen vresige mannen, som enligt en samtida källa förmodligen var mer vördad än älskad, opportunistisk, reaktionär och med tiden alltmer humorlös. Om denna spännande konflikt mellan person och gestalt torde finnas mycket att skriva, men tyvärr lyser det perspektivet helt med sin frånvaro i Ett tioårigt dundrande kalas, och i stället bjuds vi en synnerligen avslagen personskildring som tycks, om inte ordagrant så åtminstone stilmässigt, tagen rakt ur det tidiga 1900-talets hagiografiska biografier.
I framställningen av Wennerbergs Uppsala och det dåtida studentlivet finns dock mer tuggmotstånd, men inte mycket. Det tecknas en ytterst idyllisk bild av en sömnig och provinsiell småstad, där de vittra och bildade umgås i Malla Silfverstolpes berömda litterära salong och den gode och välvillige landshövdingen von Kraemer planterar träd, och författarna missar därmed tyvärr helt de sociala spänningar som fanns i 1830- och 1840-talens Uppsala, inte minst inom ett studentkollektiv statt i snabb förändring. Intressantare är glimtarna av det mer vardagliga dåtida Uppsala, krogliv, vigilans och skörlevnad, men jag kan inte låta bli att känna att detta skildrats både bättre och mer utförligt av andra, som Torgny Nevéus och Germund Michanek.

Behållningen av Ett tioårigt dundrande kalas ligger alltså inte i de biografiska och kulturhistoriska anslagen, utan snarare i det litteraturhistoriska. Här finns alla Wennerbergs gluntar i nytryck, tillsammans med kommentarer och tolkningar, vilket förhoppningsvis kan få fler att få upp ögonen för dem. Som pendang till de ursprungliga gluntarne har också fogats något så originellt som en nyskriven glunt. Egentligen är det dock synd att boken inte kompletterats med en skiva, för det är omöjligt att förstå varför Gluntarne fascinerat och trollbundit generation efter generation om man inte hört dem framföras, och då allra helst live. Den litterära analysen skulle dock kunnat nå betydligt högre höjder om inte författarna envisats med den lika vanliga som banala förklaringsmodell, där författarens biografi ligger till grund för tolkningen av verket och minsta rim och metafor måste korreleras till en specifik händelse eller person i författarens närhet. Det är en tolkningsmodell som ger ytterst torftiga resultat, och jag tror att exempelvis en läsning av Gluntarne utifrån samtida populärkulturella stereotyper skulle gett intressantare utdelning. Avslutningsvis kan jag rekommendera den som är nyfiken på Gluntarne och 1800-talets uppsaliensiska studenthistoria att bläddra igenom Ett tioårigt dundrande kalas och sedan gå vidare till annan litteratur med lite större djup och tuggmotstånd. Varför inte någon av de otaliga och ofta mycket underhållande memoarer som skrivits av personer som studerade i Uppsala under 1800-talets andra hälft?