Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?

Bo Sundqvist, rektor för Uppsala universitet 1997–2006, har gett ut en bok om universitetspolitik: ”Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” Den spänner över vida fält, alltifrån vad ett universitet är till resonemang om globalisering.
När det gäller universitetsideologi upprepar Sundqvist allmängods. Framställningen är lärd men inte överdrivet engagerande. I vissa avseenden är boken ett trist rättfärdigande av hans tid som rektor magnificus. Det talas om de av honom initierade besparings- och omprioriteringsprojekten, utan att de potemkinkulisser som dessa föranledde på sina håll nämns med ett ord. Att alltmer av de tilldelade resurserna går till byråkrati skylls på politikerna, som om de var deras sak att rektor ansåg sig behöva talskrivare. Kollegiala beslutorgan hyllas, att Sundqvist systematiskt försökte minska deras inflytande och eldade på centraliseringen förbigås med tystnad.
Däremot blir det lönande läsning när Sundqvist skriver om rektors klämda och otacksamma roll, som av regeringen utnämnd likt en generaldirektör respektive som universitetets främste företrädare vald av kollegor och studenter. Ska rektor vara lojal mot regeringen eller mot kollegorna och studenterna som valt honom?
Mest givande är Sundqvist när han analyserar statsmakternas politik. Han är utomordentligt kritisk och framhåller energiskt att resurserna per capita konsekvent krympt. Basanslagen har inte skrivits upp, varför stödpersonal rationaliserats bort, och en stor del av det experimentella arbetet som tidigare utfördes av teknisk personal utförs idag av doktorander medan professorerna söker pengar.
Sundqvist konstaterar ampert att det ”måste handla om ett systemfel när de som är under utbildning utför forskningen medan de utbildade forskarna ägnar sig åt administration.”

Riksdagens utbildningsutskott får en rejäl välförtjänt känga. Det sägs främst ägna sig åt skolfrågor på lägre nivå, och ha ringa kunskaper om den högre utbildningen och forskningen. Dessvärre har Sundqvist helt rätt i sak. Han efterlyser ett särskilt utbildnings- och forskningsutskott.
När det gäller HSV:s utvärderingar är Sundqvist utomordentligt kritisk. De följer upp kvalitetsarbetet och inte kvaliteten, vilket medför en läpparnas bekännelse snarare än verkliga kvalitetsökningar.

Arbetets höjdpunkt är ett kapitel som i kalla siffror redovisar hur anslagen sjunkit, hur universiteten utarmats, hur alltmer forskning bedrivs av doktorander, och studenter får sämre utbildning på grund av bristen på lärarledd tid. I vissa avseenden har utvecklingen likheter med det gamla sovjetiska systemet med femårsplaner, skriver Sundqvist i klara verba. Fokus låg där exempelvis på antalet producerade traktorer, och huruvida det gick att använda traktorerna blev under åren före systemets sammanbrott av allt mindre intresse. Den svenska målstyrningen av utbildningen, i förening med vårdnaden av sunda statsfinanser, är fullt jämförbar i det att man missat värderingen av kvaliteten i de utbildningar som ges. Man nöjer sig med att konstatera att det finns system som säkrar kvaliteten, men hur det är med kvaliteten i absoluta mått lämnar man i stor utsträckning därhän.
Sundqvist är även mycket kritisk till att forskningspolitiken underordnats regionalpolitiken. Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm Karolinska, KTH, Chalmers, SLU, Umeå och Linköping producerar mer än 95 procent av de vetenskapliga publikationerna, samtidigt som de har mindre än 80 procent av de statliga basanslagen för forskning.
Ett centralt problem är att statsmakten inte räknar upp basanslagen med inflationen. Istället förutsätts en kontinuerlig produktivitetsökning, en absurd förutsättning, som leder till allt färre undervisningstimmar. Här bidrar Sundqvist med att räkna fram en ”deflator” som visar just hur mycket basanslagen faktiskt minskat de senaste 15 åren.
Sundqvists lösningar är politiskt kontroversiella. I avsaknad av tillräckliga resurser förordar han att man minskar antalet studenter och doktorander, för att kunna anordna förstklassig utbildning och bedriva forskning på högsta nivå. Här återfinns en väl motiverad självkritik. Universiteten har varit för flata gentemot statsmakten, rädda att framföra välförtjänt kritik.

Det sägs också kloka ord om dagens avreglering. Avregleringen lämnar fritt spelrum för ”kraftfulla” ledningar för universitet och högskolor att avskaffa de kollegiala formerna för beslutsfattande i de akademiska frågorna. Det vore katastrofalt för utvecklingen på de svenska lärosätena, skriver Sundqvist, och förordar en reglering av ”just det som utmärker den akademiska kulturen, nämligen kollegiala styrformer i akademiska frågor.” Regeringen har, som bekant, gjort det rakt motsatta.
Bortsett från avsnitten om Sundqvists egna insatser är det en lysande liten skrift. Varje nbsp; riksdagsman kunde med fördel utrustas med ett eget exemplar.