Lång kamp mot anorexi

Snön yr i luften utanför Konditori Fågelsången när Ann Lögde puttar upp dörren och tar sig in i värmen.
– Jag hatar vintern Efter alla mina svältår med konstant frusenhet så har jag frusit så det räcker för flera livstider. En annan sak jag inte klarar längre är känslan av att vara hungrig.
Ann är adopterad och kom som tvååring från ett barnhem i Korea till Sverige och sina nya föräldrar. Som många andra adopterade har hon alltid behövt kämpa mot känslan av att ha blivit övergiven, men det var först efter flera års terapi i samband med anorexin som hon kunde koppla den känslan till sjukdomen.
– Mina föräldrar var väldigt uppmuntrande, men det finns någon form av skörhet hos många adopterade, och den som är predisponerad att utveckla anorexia tänker inte: vad bra, jag kan, utan: jag kan göra bättre. Så när jag fick beröm ansträngde jag mig ännu hårdare, men kände mig aldrig nöjd.
Sjuka skönhetsideal och bantningshysterin i media skylls ofta för att bidra till anorexi, men det är en förklaring Ann inte känner igen sig i.
– Jag kände mig aldrig fet. Målet var aldrig att gå ner i vikt utan att kontrollera tillvaron – och det kunde jag göra genom att bli smal, smalare, smalast. Båda mina föräldrar är akademiker och det ställdes höga krav från början, medel dög liksom inte riktigt.

Hon vänder sig emot att det på vissa mottagningar eller kliniker krävs att man väger si och så lite innan man har rätt till hjälp.
– Man kan ha en extrem viktfixering utan att vara jättesmal. Det handlar inte om kilon hit och dit – det handlar om att man är sjuk.
När Ann tappat nästan en femtedel av sin vikt började omgivningen kommentera, men hon menar att de närmaste sett att hon var sjuk långt tidigare. En anorektiker börjar nämligen mixtra med maten, dela upp den i mindre delar eller gömmer det mesta under en servett till exempel.
– Det kan ta ett tag innan familjen förmår erkänna att något är fel, och eftersom man blir bra på att dölja sin sjukdom så kan det gå ganska långt innan det sker något i riktning mot behandling.
I ”Diktator Anorexia Nervosa” får vi följa Ingers framsteg och motgångar under terapin. Ann fick anorexi när hon var 16 år och hade turen att få börja i terapi nästan omgående, men vägen till tillfrisknande var lång. Först efter flera år fick hon insikt om sin sjukdom och anledningen till att hon blivit sjuk – men då hade hon varit på randen och i sista stund lyckats vända tillbaka.
– Till slut orkar man inte vara sjuk längre, det var så länge sen man var glad och all energi är bortsvulten. Det var i terapin jag insåg att självsvält inte var lösningen. En dag kände jag, att lägger jag mig ner nu så kommer jag kanske aldrig upp igen. Ofta måste man bli väldigt sjuk innan man kan bli frisk.

Två händelser var avgörande för att Ann skulle välja att våga bli frisk. Den ena var när hon provade ut en ny träningsoverall framför spegeln och plötsligt såg sig själv utifrån och förstod hur mager hon blivit, den andra när terapeuten hämtade in en värmefläkt till rummet trots att det var varmt och hon själv svettades. Men när Ann insåg att hon inte behövde anorexin längre förvärrades situationen. All den kraft hon tidigare haft bara försvann.
– Man klarar sig förvånansvärt länge. För att orka svälta sig så till den milda grad som anorektiker klarar av, så krävs det att man verkligen tror på vad man gör. När drivkraften att gå ner i vikt försvann så lade kroppen helt enkelt av och jag rasade i vikt. Det var första gången jag blev rädd för att jag kunde dö – när jag slutade svälta mig och ändå gick ner i vikt.
Det var inte bara Ann som var rädd, hennes terapeut har i efterhand avslöjat att hon var extremt nära att lägga in henne av rädsla för att hon inte skulle överleva annars.
– Jag ville verkligen inte bli inlagd och min terapeut respekterade det in i det sista. Anorexi handlar för mig väldigt mycket om att vara en självständig människa som kan kontrollera sin tillvaro, hade jag blivit inlagd hade jag förlorat det.

Att terapeuten respekterade hennes önskan om att inte bli inlagd var ett led i arbetet med att få henne frisk. Huvuddelen av terapin gick ut på att vinna Anns förtroende och få henne att förstå att hon inte var ensam i sin kamp. Hon blev friskförklarad efter fyra år, men det skulle dröja ytterligare fem år innan hon kände att hon verkligen var frisk.
– Utan det medmänskliga tror jag inte man kommer någonstans. Det var oerhört viktigt för mig att veta att min terapeut verkligen brydde sig om mig och inte bara fanns där för att det var hennes jobb. Det tog lång tid att förstå och försäkra mig om det och först då kunde vi komma någonvart – när jag hade testat henne fram och tillbaka och visste att hon fanns där.