Wrestlarna – generationen som lever i ett skådespel

Viktor Johansson är sedan debuten med Kapslar 2007 en av våra mer hyllade unga poeter. Jag har egentligen aldrig förstått varför. Hans språk balanserar ofta på gränsen till, och faller ibland över i, det poetiserande; i allt för vackra fraser och självtillräckliga bilder.
Enligt marknadsföringen har han nu blivit romanförfattare. Det går att diskutera – Wrestlarna är lika lojal mot den lyriska ögonblicksbilden som den episka tidslinjen. Men visst, den rymmer en handling och en utveckling.

Fyra berättelser varvas: skejtarna, cineasterna, webcamflickorna och videobloggaren. Det är som framgår en särskild generation som Johansson sätter ljuset på: den unga arbetslösa, som kallas lat av Amelia Adamo och Bert Karlsson, och samtidigt i ovanligt hög utsträckning lider av prestationsångest, depression och uppgivenhet.
Det handlar om videobloggaren Millan, ensam bland sponsorernas sminkprodukter och förnedrad av de anonyma bloggkommentatorerna. Om Rickard som är kär i Lukas, men riskerar skejtkompisarnas tortyr om en dröjande hand blir avslöjad. Om Alisia, som tillfredsställer män via webbkameran och svälter sig själv till den välsignade svimningsgränsen. Om Björn, John och Lovisa, cineasterna som ger sina liv mening genom att föreviga dem på film.

På ett symboliskt plan är de alla wrestlare – denna självklara referenspunkt för oss 80-talister. De lever i ett ständigt pågående skådespel, uppträder med sina kroppar och sin mentala hälsa som insats. I de små världar som de stänger in sig själva i är rollerna klara, men utanför hotar kaos och död. En intervju på ett bemanningsföretag kan sluta i katastrof – den förställningen är av ett främmande slag.
Viktor Johansson har skrivit en berörande och djupt samhällskritisk bok, oavsett nbsp; om man kallar den roman eller lyrisk elegi. På ett desperat språk – som hittat hem i prosaformen, där orden inte behöver stå ensamma och tunga av den omgärdande boksidans vithet – manar han fram förlorarna, de som inte kunnat anpassa sig till prestationssamhället och istället sökt sig till avkrokarnas och subkulturernas i slutändan omöjliga alternativ. Nu står de framför oss, omöjliga att ignorera.

Tim Andersson