Föder nya frågor

Den regelrätta rasismen har under en tid lyst med sin frånvaro i den svenska debatten. När den sedan åter dök upp för lite mer än tre veckor sedan i form av en mobilvideo visandes tre rötägg, sedermera riksdagsmän, in action var drevet mot SD ett faktum. Frågan har sedan dess sugit sig fast på partiets annars så polerade fernissa som en blodigel. Och det är ju som sig bör. Men det är också synnerligen bekvämt för övriga partier. I och med SD:s intåg i riksdagen har rasism (i den mån partiet och medierna inte lyckas fuskpakettera den) alltmer kommit att framstå som en politisk-ideologisk fråga med tydlig häftning vid ett enskilt parti än ett strukturellt problem. I sådana tider kan Lawen Mohtadis bok om förkämpen för romernas rättigheter Katarina Taikon vara en nyttig påminnelse om den svenska rasismens närhistoria.

Mothadi hinner i sin relativt korta bok inte bara berätta om Taikons liv, utan också göra en idéhistorisk exposé över romernas situation i Sverige under 1900-talet. Katarina Taikons liv och kamp utspelas från vaggan till graven mot den politiska maktens krumbukter som fond. Tillsammans väver de här två berättelserna ihop en tvetydig bild av mönsterlandet Sverige – internationellt beundrat för sin välfärd och jämlikhet medan man i praktiken står upp till knäna i hyckleri. Det är minst sagt upplysande läsning. Så här skriver Mohtadi apropå den svenska (socialdemokratiska) självbilden under 1960-talet: ”På väldigt kort tid hade det officiella Sverige lyckats fjärma sig från sin egen närhistoria. /…/ Och eftersom det inte fanns rashat eller diskriminering i Sverige var den våg av förakt och hat som mötte romer när de flyttade in i bostäder följaktligen inte heller utslag av rasism. Det var vanliga människors rätt att slippa ha romer i sin närhet.” Mohtadi visar hur det socialdemokratiska projektet kunde inkorporera rasdiskriminering i sin jämlikhetsideologi utan att sömmen brast. Med hänvisning till vad ”den svenska arbetaren” skulle säga kunde politiker och tjänstemän i årtionden neka romska familjer att flytta in i vanliga hyresrätter.

Mest gripande blir läsningen mot slutet (den här delen av boken är på tok för kort) när Taikon efter en serie framgångar förtvivlat konfronteras med frågan: ”vad händer när de lagliga hindren för lika rättigheter är undanröjda, men samhället fortfarande genomsyras av orättvisor?” Det föder andra frågor. Vad händer om man byter ut den svenska arbetaren mot den urbana medelklassen? Vad händer när rasismen försvinner som politiskt begrepp medan orättvisorna fortlever i ekonomiska praktiker?