Recension: Rebellerna av Lukas Moodysson

Den älskade filmskaparen Lukas Moodysson (Tillsammans, Fucking Åmål) är bokaktuell med Rebellerna, en roman om en revolutionistisk vänsterrörelse i 60-talets Stockholm och Uppsala. En åttioårig kvinna blickar tillbaka på ungdomen, från krokimålningarna på Konstfack till det kommunistiska samfundet som blir en allt större del av hennes liv. Med sin karaktäristiska värme blandar Moodysson humor och becksvart allvar i en skildring av den ideologiska extremismen och dess konsekvenser. 

Boken är skriven i korta minnessnuttar och följer två parallella tidslinjer, våren 1968 och samtiden. Vi följer en ung tjejs väg in i den politiska vänstervågen, från ett nytänkande kollektiv till en allmer sluten grupp med strikta regler och rutiner. Den gradvisa upptrappningen av bokstavstrogen Maoism och revolutionsdyrkande är både humoristisk och skrämmande. Språket är en varm men ärlig inre monolog som för tankarna till spretiga dagboksanteckningar. Där Moodysson lyckas allra bäst är hans karaktärer. Rebellerna är full av träffsäkra, färgstarka porträtt av socialismens karikatyrer, människor som känns alldeles lagom stereotypa för att säga något om sin samtid utan att bli tillgjorda. 

Ungdomens desperata vilja av att känna sig betydelsefull kristalliseras i Moodyssons varmblodiga framställning av drömmen om ett jämlikt samhälle. Men till vilket pris kan man kämpa för revolutionen? Vad händer när drömmen om en enad värld kostar friheten av ett individuellt jag? Trots sin uppskruvade absurdism känns Rebellerna förvånansvärt trovärdig.  Ideologin förvandlas från dröm till doktrin som avsäger sig alla kompromisser. Det är en roman om politiken och rättvisan, men främst av allt om viljan att tro på något.

Även om 60-talets Maoism känns långt borta är bokens teman om politisk polarisering och filterbubblor mer aktuella än någonsin. Från Moodyssons hippie-epos hämtas eviga lärdomar om hur viljan att tillhöra något större kan få ödesdigra konsekvenser när man tappar bort sig själv. Rebellerna får mig först att längta tillbaka till ett rödbrunt sextiotal där drömmarna fortfarande låg i framtiden, för att sedan få mig att vilja springa långt åt andra hållet. Framför allt får den mig att vilja tro på något.