Farlig vandring genom gifternas historia

Inte hade jag en aning om att det fanns så många gifter att akta sig för. Men som Paracelsus citeras i En dos stryknin: ”Allting är gift och ingenting är utan gift och endast dosen gör att något inte är gift.”
Nog blir man skraj när man läser denna både kulturhistoriska och naturvetenskapliga redogörelse för giftmord i litteraturen, skriven av Uppsalaprofessorn Olle Matsson. Som sig bör börjar vi hos de gamla grekerna. Sokrates tvingades ju som bekant tömma en giftbägare och sedan dess har giftet sannerligen haft en lång och makaber historia. Till exempel har vi Cleopatra som i planeringen av sitt eget självmord testade olika gifter på sina slavar. Hon ville se hur gifterna fick dem att se ut som döda. Giftmord hittar vi även hos Shakespeare, i Bibeln, i krigshistorien, hos mästerdetektiven Kalle Blomqvist och Fantomen. Och förstås i hela deckargenren.

Olle Matsson blandar friskt verklighet med fiktion, vilket har sin förklaring i att verkligheten ofta hänger ihop med dikten. Ett inträffat giftmord kan ligga till grund för en spännande deckarintrig, eller varför inte tvärtom? Som i fallet Agatha Christie, deckardrottningen som verkligen kunde sina gifter. Inte mindre än 54 av hennes verk innehöll giftmord där favoriterna var cyanider, stryknin, digitalis och morfin. Hon var också ytterst påläst om hur de olika gifterna verkade. Hennes bok Den gula hästen har haft stor betydelse för upptäckten av talliumförgiftningar, och kanske var det också denna bok som, till författarens stora bestörtning, inspirerade den verklige giftmördaren Graham Young.

Men det är inte alla som är så kunniga som Agatha Christie. Olle Matsson spräcker hål på flera deckarhistorier där författarna inte haft tillräcklig giftkunskap och misstagit sig på symptom eller verkningstid . Trots att han är professor i kemi lyckas han förklara den naturvetenskapliga aspekten på ett så enkelt sätt att till och med en kemianalfabet som jag förstår.

Olle Matsson har gjort en otroligt grundlig redogörelse, både vad gäller innehåll och bildmaterial. Ibland får jag en känsla av redovisningsplikt. Allt ska med, varenda liten deckare där någon giftmördats. Vi serveras mängder av händelser och personer, så många att det snurrar lite i huvudet efter ett allt för långt läsningspass. Så även om underhållningsgraden är hög gör man bäst i att läsa kortare stycken för att ta till sig innehållet. Men med denna lilla reservation är En dos stryknin intressant, vacker och ruskigt spännande. Och jag tror jag ska slänga de där jordnötterna som legat i mitt skafferi ett halvår.