Arkeologistudent ger ut barnbok

Att söka på författare på boksajter och se sitt eget namn dyka upp känns kul och märkligt, berättar Linnea Marstorp, som pluggar arkeologi på Uppsala universitet. Hur kommer det sig att man hittar tid att skriva en bok mellan alla tentor och seminarier? För Linnea Marstorp tog det inte lång tid alls. Hennes story hade ”legat till sig” i huvudet i ett år, den röda tråden och karaktärerna var redan uttänkta. Det gällde bara att hitta det rätta tillfället:
– Jag hade tråkigt en kväll och bestämde mig för att sätta mig och skriva ner hela berättelsen.

Erfarenhet av skrivande fanns. För syskonbarnen läste hon egenskriva sagor sedan länge. Men hon hade aldrig tidigare skickat in något manus – alla sa ju att det i princip var omöjligt att bli publicerad.
– Men jag provade och fick napp på en gång. Det var roligt. Den stora utmaningen var att bildsätta boken.

Linnea Marstorp gillar att teckna, men insåg att hon behövde ett handtag med den biten. Kusinen och förskolläraren Sara Marstorp ställde upp.
nbsp;– Vi diskuterade mycket och bollade idéer fram och tillbaka. Det är nbsp;inte det lättaste att bildsätta tankar, förklarar Linnea Marstorp. nbsp;

Bokens huvudtema är tankar. Huvudkaraktären är en liten grabb som – tillsammans med sin pappa – börjar fundera kring några av livets konstigheter när han ser ett tv-program om Platon. Hur hänger allt samman, vad händer när man dör? Funderingar som inte har några tydliga svar.
– Jag är nog den där lilla pojken. Jag hade mycket filosofiska funderingar som barn.

Att det blev just en barnbok har att göra med att Linnea Marstorp har goda erfarenheter av sådana under uppväxten.
– Det är något speciellt med en vuxen som läser högt. Barn behöver en saga då och då.

Flera sagor har hon på gång. När hon är klar med sin master i arkeologi planerar hon ägna ett helt år åt skrivandet. Förhoppningsvis kan hon väva in arkeologikunskaper i sagorna:
– Historia är viktigt, att veta hur människor har haft det förr. Det vidgar vyerna. Vem vet, kanske kan jag väcka fler framtida små arkeologer...