Hjälteförteckning utan svar

Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen.” Så lyder Wikipedias definition. Beskrivningen passar mer eller mindre in på samtliga personer vars livsöden Uppsalaförfattaren Ola Larsmo och Brian Palmer redogör för i boken ”101 historiska hjältar”. Där finns namnkunniga hjältar som Martin Luther King Jr., Mahatma Gandhi, Oskar Schindler och Nelson Mandela bredvid högst aktuella sådana som Aung San Suu Kyi, Nadezjda Tolokonnikova och Malala Yousafzai. Gemensamt för dem alla är deras ”förmåga till inlevelse, att sätta sig in i andras situation” som författarna säger i förordet. Kort sagt: deras välutvecklade empatiska förmåga. Men vari består egentligen denna förmåga? Hur uppstår den och vad är det som gör att vissa människor kan lära sig att helt bedöva den? Det är frågor som föds men som inte ges några svar i denna hjälteförteckning.

I förordet försöker författarna i snabba ordalag, med hänvisning till några filosofer och psykologer, ”ringa in” det fenomen som onekligen förenar dessa hjältar. Men det känns ganska pliktskyldigt. Läsaren uppmanas att göra tankeexperimentet att tänka bort alla dessa hjältar och de tiotusentals okända sådana som döljer sig bakom namnen. Hur skulle historien ha sett ut då? Sanningen är att den förmodligen hade sett snarlik ut eftersom någon annan hade tagit deras plats. Ur ett historiskt perspektiv drunknar ofta den enskilda individens betydelse i mer eller mindre synliga processer. Därmed inte sagt att individen inte har ansvar för sina handlingar. Men för att förstå hur människor kan handla på så extremt olika sätt krävs mer än en lista. Mellan Adolf Hitler och Maximilian Kolbe (som tog en medfånges plats i ett koncentrationsläger och svalt ihjäl) ryms hela mänskligheten i all sin ofullkomlighet. Listan över alla dessa uppoffrande individer blir till ett vittnesbörd lika mycket om människans empati och solidaritet som om hennes skoningslösa grymhet. Den stundtals plågsamma läsningen om alla personlighetsöden som vigts åt att värna mänsklig värdighet riskerar därför att verka lika lamslående som inspirerande. Just därför hade boken tjänat på en utförligare moralfilosofisk diskussion om drivkrafter och nyckelfaktorer, hur diffusa sådana begrepp än är.

Men ”101 historiska hjältar” har också sina uppenbara förtjänster. På ett fåtal sidor fångas hela livsöden, vissa personer träder direkt fram ur historiens skuggor. Som läsare tvingas man ständigt fråga sig vad man själv skulle ha gjort i samma situation. Dessutom har inkluderandet av mindre kända namn (i alla fall för den här recensenten) ett rent folkbildande värde. Däremot kan man ställa sig frågande till att Franciskus av Assisi och Thomas More tar plats på denna annars 1900-talsinsriktade lista. Ibland är det historiska avståndet alltför stort för att det ska vara meningsfullt att tala om mänskliga rättigheter, som idéhistoriskt sett ju är ett relativt modernt fenomen (varför inte Jesus också?).

Trots dessa randanmärkningar blir texten i slutändan till en mäktig koral av röster som stiger upp ur historien och bildar ett benhårt motstånd mot alla former av förtryck och ett testamente över människans förmåga till oändlig solidaritet med sina medmänniskor.