Daterade ungdomar i triangeldrama

Sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet tillbringar 16-årige John och kompisen Elli på ett tak över Luthagsesplanaden i Uppsala. John väntar på svar från fotbollsgymnasiet, och Elli vill ge utlopp för sin konstnärliga ådra. Hemma i lägenheten försöker John och storasystern Caroline reda sig själva, vilket leder till en kost bestående av snabbmakaroner, ketchup och vegopizza.
In i deras liv kommer Frank, en snygg, ömtålig artonåring med ett trasigt förflutet som arbetar i pappershandeln mittemot Carolines jobb. Båda syskonen förälskar sig omedelbart och besinningslöst. En spricka uppstår mellan dem, där de tampas om Franks tillgivenhet, en strid där båda syskonen spelar fult.

“Du, bara”, Anna Ahlunds debutroman, följer därmed ett beprövat recept för dramatik, men triangeldramat rinner ganska plötsligt ut i sanden. Frank gör sitt val ungefär en tredjedel in i romanen och paret tillbringar resten med att försöka omvandla tonårslustar till ett förhållande.
“Du bara” är lättläst, men ibland hänger John, vars tankar vi följer, upp sig på sina egna rörelser och sinnesintryck, vilket leder till att platsnärvaron går så gott som förlorad. Romanen utspelar sig i Uppsala, men utöver att man känner igen gatunamnen lämnar studentstaden inget större intryck.

Det finns igenkänningsfaktor i “Du, bara”, men den känns ganska ytlig. Frank och John bondar över Nick Drake och Salingers “Räddaren i Nöden”, Elli går runt i en T-shirt med Velvet Underground-tryck och tittar på gamla rymdfilmer från 60-talet. Det är en roman skriven för wallflowers, introverter och inomhusbarn. Endast Caroline, som beskrivs som bossig och driven, saknar känsla för kultur.
All denna fokus vid ikonografi och popkultur leder till att både romanen och ungdomarna känns lite daterade. Att de vurmar så för 70- och 80-talet känns ibland osannolikt, men det är samtidigt inte omöjligt. Nätet erbjuder djupdyk i popkulturens olika skrymslen och vrår. Men att det närmsta “Du, bara” kommer samtiden är att nämna Instagram, leder till att karaktärernas ålder efter ett tag känns både vag och lite orimlig.
Men det hade väl å andra sidan inte blivit bättre med att byta ut alla 1900-talsreferenser med, säg, alt-J, John Green eller Beyoncé.