Fartfyllt men långsökt mordmysterium på Gräsö
Kjell Eriksson
Ordfront förlag
Öregrund, Gräsö och roslagskusten är för många synonymt med snabba båtar, värmande solsken samt glassar som smälter alldeles för snabbt och efterlämnar kladdiga rännilar av sorbet. Men riktigt så sommaridylliskt ter det sig inte i Uppsalaförfattaren Kjell Erikssons nya deckare Dödsuret – den tolfte i ordningen om kriminalkommissarie Ann Lindell, som sedan den elfte boken i serien dock lämnat aktiv tjänst bakom sig.
Den före detta Uppsalapolisen Ann Lindell befinner sig på ön Gräsö, där samhället fyra år tidigare chockades av två försvinnanden inom loppet av en månad. Den ena personen antas vara just försvunnen och inget annat, men ryktas åter befinna sig på ön. Ann Lindells forna yrkesinstinkter väcks till liv och hon börjar nysta i fallet.
Att den andra försvunna personen raskt blev dödförklarad, och fick sina tillgångar utdelade enligt testamentet på vad som måste vara rekordtid – trots avsaknaden av en kropp eller andra bevis för att han faktiskt är avliden – verkar inte alls bekymra den före detta kriminalaren, eller någon annan heller för den delen.
Att en av Sveriges mest populära romsorter, som sålde en sisådär 367 000 liter under 2019, skulle utgöra något slags bevis i identifierandet av förövaren när en ensam flaska dyker upp på en förmodad brottsplats, är än mer långsökt och nästan lika irriterande som det absoluta överanvändandet av uttrycket ”att erinra sig”.
"Perspektivet skiftar ständigt mellan flera olika karaktärer vilket förhindrar att handlingen någonsin känns ointressant."
Men om vi nu ska erinra oss en och annan ljusglimt ur Dödsuret måste tempot lyftas – ett tempo som säkerligen skulle tillfredsställa de fartfantaster som vallfärdar till Öregrund under den årliga Båtveckan. Perspektivet skiftar ständigt mellan flera olika karaktärer vilket förhindrar att handlingen någonsin känns ointressant. Tvärtom sveper Kjell Erikssons berättarteknik med läsaren i en underström av intriger, och innan läsaren ens hunnit blinka har en tredjedel av sidorna redan avverkats.
Vid flera tillfällen bjuder Kjell Eriksson på oväntade vändningar som ändå lyckas matcha det tidigare händelseförloppet – något som inte är helt enkelt att åstadkomma i en deckare, då man kan räkna med att var och varannan läsare granskar samtliga ledtrådar i jakt på sanningen. Överraskande uppfriskande med andra ord. Men bristande detaljer och den totala avsaknaden av en enda sympatisk karaktär gör att man lämnar Kjell Erikssons Gräsö utan någon större längtan efter att komma tillbaka.
