En arbetsdag
Torget är öde. Du tänker att det måste ha varit vackert någon gång. Kullerstenen myllrar under stövlarna. Hylsor och cigarettfimpar har gömt sig i gliporna. Ibland, när du tar av hjälmen och gatorna är stilla är det fortfarande vackert. Fåglar, lika men annorlunda än de där hemma samlas på hustaken. Vinden skakar träden.
Domkyrkan tittar över axeln på dig. Kolossen av urgammal sten är lika delar främmande och fascinerande. En ständig påminnelse om att du är långt hemifrån. Du sänker axlarna, andas ut och undrar vad du egentligen gör här. I ytterligare en sönderskjuten europeisk stad. Städer äldre än ditt hemland, städer där människor levt, arbetat, skålat, knullat, dödat varandra sedan långt innan du fanns.
Men idag är inte en sådan dag. Inte en dag för grubblerier eller tvivel. Du har din hjälm på. Dess kameror sover aldrig och är alltid hungriga efter människors ansikten. Ett äldre par skyndar förbi. Deras blickar är ömsom fulla av medlidande och rädsla. Framför dina ögon kavlas deras liv ut i siffror och procentsatser.
Namn: Johannes Andersson, Alva Andersson
Ålder: 54, 52
Civilstatus: Gifta
Yrke: Forskare och professor
Adress: Dragarbrunnsgatan 78
Brottsregister: //
ASAT: 4%, 1%
Med ett knapptryck hade du kunnat veta mer. Vad de röstade på i det senaste extrainsatta valet, ifall de röstade alls. Vilka de är vänner med. Vad de skrivit till varandra över internet i flera års tid. Inköpslistor, ”jag saknar dig”, till och med nakenbilderna från ungdomen finns kvar. Med ett knapptryck hade du kunnat beordra patrullens AUCIV att meja ner dem. De hade inte hunnit ett steg längre. Målsökande kulor hade letat sig in under rock och kappa, under de stickade tröjorna och sedan exploderat i varmt mjukt kött.
Men de är borta och deras biografi med dem. I början kändes det intimt och skamset att skärskåda människor genom hjälmen. Men du har vant dig snabbt. Intimitet och skam är fenomen för en äldre tid. Dunkla känslor bortträngda av framstegets fyrbåk.
Du och dina gelikar lämnar torget bakom er. Framför ligger en bred gågata, där ljusa, fräscha butiker en gång sålde kläder, sexleksaker och mat i överflöd. Framför ditt inre öga kan du se hur det en gång kryllade av människor här men nu är det ett fåtal gestalter som befolkar gatan. Svenskarna tycks föredra att inte ta notis om dig och ditt följe. Som om de bara låtsas att allt var som förr och önskar det tillräckligt mycket, låter drömbilden skyla ögon och öron, så skulle det vara sant.
Det är inte sant. Många år har gått sedan allt började. Du är inte ens säker på vad som hände, lyssnade inte tillräckligt noga på rapporterna, bryr dig inte tillräckligt för att googla det. Men du vet på ett ungefär. Samma sak som i Frankrike, Nederländerna och många fler. Revolution, sen Fascism eller kommunism, sen invasion och inbördeskrig och till sist demokrati och frihet.
Friheten och kommersens gyllene ljus har börjat sippra in igen. Men många skyltfönster är ännu krossade och husens väggar ännu fulla av skotthål och sot. Solen ska strax sänka sig bakom hustaken och utegångsförbudet träda i kraft. De butiker som finns är stängda. Människor jäktar förbi, kastar snabba nervösa blickar på gevären eller roboten som lufsar fram bakom er.
Tristessen är mördande. Kvävande tystnad, stillastående luft. Bara steg mot gatstenarna, lätta och tunga. Plötsligt sprakar det till i ditt öra. En videolänk till höger i ditt synfält. Det är din överordnade, en informatör och analytiker. Hon har gått på college. Det hörs i hur hon svalt men självsäkert kommunicerar ut information och order. En självsäkerhet du i hemlighet avundas. Hon tycker sig se hela bilden, hur allt hänger ihop, hur pusslet bör lösas. Din verklighet är bara en ofullständig skärva av vad som är sant och rätt. Helheten sitter hon på.
"De är studenter, relativt välbärgade av klädseln att döma. Ledigt men stilrent. Så ser inte ungdomarna ut där du växte upp."
Analytikern beordrar dig att röra dig mot Stora torget. Det är ett “ordningsproblem”, som hon uttryckte det. Dina kollegor har fått samma information i sina hjälmar. Ni pratar inte med varandra, behöver det inte. Kartan i toppen av ditt vänstra synfält gör det enkelt att navigera även i okända städer. Du behöver bara följa det gula strecket. Benen rör sig mekaniskt. Det är timme elva på ditt arbetspass. Du är trött, eller borde vara det. Koffeinet som långsamt och i jämn takt har pumpats in i ditt blodomlopp maskerar mattheten något. Men den finns kvar där under, ett dovt pirrande i dina lemmar och ett töcken i ditt huvud.
Husen öppnar sig och ni är framme. Ordningsproblemet består av ett gäng ungdomar som slagit sig ner på en bänk. De lyssnar på hög musik och dricker. Ni närmar er dem långsamt. Först märker de inget, AUCIV:ens surrande och dunkande steg drunknar i oväsendet från högtalaren. Men nu vänder de sig om. De är studenter, relativt välbärgade av klädseln att döma. Ledigt men stilrent. Så ser inte ungdomarna ut där du växte upp.
Ofta räcker det med åsynen av utländska soldater och en militärdrönare för att skrämma upprorsmakare. Men ungdomarna ser inte rädda ut. De flinar, skämtar och höjer ölburkarna till en hånfull skål.
“Hallå Captain America!” ropar en av dem och gruppen exploderar i skrattsalvor.
Du suckar. Soldater och gevär och krigsmaskiner hör till vardagen här. Likt duvorna som knappt rör sig ur vägen när du är ute på patrull har ungdomarna vant sig. De är inte rädda som de borde. Du är tillräckligt nära nu för att din hjälm ska kunna identifiera deras ansikten.
Namn: Axel Tennblom
Ålder: 21
Civilstatus: //
Yrke: Studerande
Adress: Luthagsesplanaden 27B
Brottsregister: Störande av allmän ordning 05/01/2087
ASAT: 40%
Du hajar till vid den höga ASAT-siffran. Den unga mannen är blek och gänglig. Hans ögon är vidgade och ett brett leende pryder hans läppar. Han ser inte farlig ut, men du har lärt dig att lita på systemet. Du blinkar en gång med högra ögat. Utveckla. Information flödar framför blicken. Axel har delat antidemokratiska åsikter på sociala medier och är en medlem av flera radikala högerextrema nätforum. Du rensar ditt synfält. Din kropp spänner sig som en båge innan ett fällande skott. Ungdomarna har tagit upp näsdukar ur sina fickor och börjat sätta dem över sina ansikten. Din hjälm söker frenetiskt efter deras identiteter men blir tomhänt.
En av dina kollegor knuffar till dig med armbågen. Dags att göra något, säga något. Du höjer rösten.
“Clear out. Curfew is about to begin.”
Men ungdomarna skrattar bara igen. En av dem, inte Axel, tar ett steg framåt.
“It was my understanding that curfew begins at 7 o’ clock, my dear sir. That’s in five minutes.” säger han med ett överdrivet artigt tonfall. Skrattsalvor följer. “Want some beer, dear sir?”
Du suckar igen. Du tar också ett steg fram, ser honom rakt i ögonen. De är bruna ovanför näsduken.
“I’m going to have to ask you to show your face for facial identification. That goes for all of you. Please comply.”
Resten av svenskarna sluter sig kring honom. De tornar upp sig, sticker ut brösten. De är fulla. Ögonen glöder.
“And what if we don’t you fucking hillbilly? Gonna shoot us down? Gonna shoot me right here?”
Det är Axel igen. Han får bifall från övriga gruppen.
“This is our city, our country. Go back to Alabama and fuck your sister or something.” De skrattar och dunkar varandra i ryggen.
“That’s it. Hands up! Get on the ground!”
Det är en av dina kollegor. Han har höjt sin automatkarbin och du gör detsamma. Vapnet är plötsligt tungt i dina armar. Du känner vartenda gram i dödsmaskinen. Varenda kulas enskilda vikt.
Allt går mycket fort. Från gruppen av ungdomar flyger ett föremål över dig. Granat. Du kastar dig, hinner inte tänka på vart, bara bort. Bort från hettan och döden som i nästa sekund sveper över dig. Din hjälm räddar dig från dövhet, men det ringer ändå i öronen. Du känner hur de syntetiska drogerna börjar injiceras i ditt blod. Eufori. Långsamt tonas musiken in i takt med att hörseln återvänder, en sakta men omissbart aggressiv basslinga, distad. Det är dags för strid.
Granaten har skadat din patrulls AUCIV. Ur ögonvrån ser du hur den har kantrat, en jättelik mekanisk björn vars buk är uppsprättad. Sladdar och kretskort spiller ut. Blod och bitar av muskler och ben är utsmetade på gatan bredvid. Du hinner inte se vems det är. Du måste döda nu, tänka sedan. Mekaniskt lyfter du ditt gevär. Din hjälm placerar ut gula måltavlor över gestalterna som spritt ut sig över torget. Det är inte svårare än att följa dess förslag. Du siktar på en av ungdomarna, som skjuter hejvilt med en pistol. Måltavlan över honom blir grön och du trycker av. Han faller till marken utan ett ljud. Musiken stegras i dina öron. Mer droger i ditt blod. Ditt inre vrålar av lycka.
Än en gång tar du sikte på en av pojkarna. Han duckar bakom en hög betong och tegelsten, rester av ett söndersprängt hus. Du avlossar en salva mot honom. De första skotten studsar av stenhögen, stendamm piskas upp i luften. Men de sista träffar honom i halsen. Det dundrar triumfatoriskt i dina öron och ditt blod sjunger när drogerna sprutas in.
En efter en försvinner de gula måltavlorna. Plötsligt är det tyst på stortorget. Nästan tyst. Ungdomarnas högtalare är fortfarande på. Nästan omärkligt tonas musiken från din hjälm ut. Men världen är fortfarande klar och färgglad. Drogerna kommer inte lämna ditt system förrän nästa dag. Det är solnedgång nu och husen badar i dess gyllene sken.
Ett av husen fångar särskilt din blick. Det är vitt och pampigt. Vackert utsmyckat, med en staty som blickar ned på dig högst upp. “RÅDHUSET” signalerar en metallskylt. Din hjälm översätter för dig. Du har kanske tio sekunder, inte mer. Tio sekunder att njuta av den vackra arkitekturen, av den sköna avslappnade känslan i hela kroppen, plötsligt lätt och kraftfull av adrenalinet och de syntetiska drogerna. Fem sekunder tills du måste rapportera vad som hänt till högkvarteret, tills du måste räkna vilka av dina som har dött, tills allt börjar om igen. Men inte än, inte just nu. Du ler för första gången på hela kvällen.
Novelltävling 2021
En arbetsdag, av Tobias Sundin tilldelas tredjepris i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling på tema "sci-fi". Motiveringen lyder:
En filmiskt gestaltad novell där det så familjära Uppsala får ett nytt ansikte genom en trovärdigt skildrad konflikt. Att anta ockupationsmaktens perspektiv ger berättelsen en komplex dimension där frågan om offer visavi förövare ställs på ända. Språket – poetiskt och detaljerat, men ändå avskalat och enkelt – trollbinder läsaren från första raden till sista.
Foto: Sandra Gunnarsson
