Hittade tillbaka till kulturen under pandemin
Hur långt ska staten gå i sitt försök att fostra mönsterinvånare? Och vad händer med människorna i ett samhälle där kontrollen skruvats upp?
I novellen Från utkikstornet tecknas en värld där just detta har skett. Människors studieval är begränsade, man bara får plugga till yrken som ger samhällsnyttiga jobb, alkohol och droger är förbjudet sedan länge och för den som slösurfar för mycket väntar konsekvenser. Genom att samtidigt premiera människor som gör “rätt” försöker staten skapa lydnad och produktivitet.
Ett liknande poängsystem som syftar till att fostra finns redan i Kina, men Max Hjelm som skrivit novellen, berättar att han också inspirerats av en anda som finns i Sverige.
– Det finns en tendens i samhället att man ska vara som Alexander Pärleros, gå upp tidigt, träna, jobba och göra karriär. Men vad ska man ha framgången till när två av de saker som ger mest mening i livet förloras?
I novellen är det festandet och kulturen som får stryka på foten. I ett optimerat samhälle finns ingen plats för fylla, men inte heller för humaniora och litteratur. Novellens huvudkaraktär verkar trots det vara nöjd med det samhälle som han fostrats i, men så får han syn på något som får honom att längta efter mer av det vackra i livet.
Max Hjelm berättar att han själv kan känna igen sig i huvudpersonens längtan efter kultur. När han flyttade till Uppsala var det mycket fest och kul – läsandet och skrivandet som han ägnat sig åt tidigare fick inte riktigt plats.
– Det är svårt att läsa när man är full eller bakis, så det blev att jag inte läste på några år. Men jag saknade det, det är ju en lugn form av att ha trevligt som man på något sätt måste tvinga sig till.
Pandemin fick honom som tur var att hitta tillbaka. När jag ber Max Hjelm ge ett boktips tar han upp sin telefon och bläddrar igenom en väldigt lång lista över böcker han läst under det senaste året. Han skojar och säger att det nu istället kanske har blivit lite för mycket kultur. Det är svårt med balans.
"Med skrivandet känns det som att det är produkten som är hobbyn. Det bara är värt något om du är nästa Hemingway."
Han har också hittat tillbaka till skrivandet, något som han ägnade sig åt mycket som ung. Men det är en mer komplex verksamhet som han gärna håller lite för sig själv.
– Jo jag försöker ju skriva och nu när jag är med här får jag väl erkänna det.
Han menar att det är något blottande över att låta andra läsa det man försökt formulera. Lite som att visa upp vad man skrivit i det personliga brevet man skickar in när man söker jobb.
Tredjepristagaren Tobias Sundin pratade också lite hemlighetsfullt om skrivandet. Han tyckte att själva skrivandet var pinsamt.
– Ja, men vi som skriver är ju lite töntiga! Det är väldigt pretentiöst och skiljer sig från andra hobbys.
Kan det vara något med mansrollen? När jag pratat med tjejer som placerat sig i tävlingen tidigare år har de varit mer öppna med att de skriver och att de älskar det.
– Jo så kan det säkert vara – att när en man gör något så ska det vara så seriöst. Jag älskar också att skriva och läsa, men det känns som man måste bli bäst i världen annars är det inget.
Han tror också att ett problem med skrivande som praktik är att man inte riktigt ser på det som andra hobbys.
– Alla som tränar försöker ju inte bli världsmästare, utan man gör det lite grann. Då är tränandet hobbyn. Men med skrivandet känns det som att det är produkten som är hobbyn. Det bara är värt något om du är nästa Hemingway, säger han och fortsätter:
– Jag tror att man måste försöka tänka på det mer som något man gör för sin egen skull, utan att fokusera på vad det ska bli.
Boktips?
Max Hjelm
Ålder: 24 år.
Läser: Politices master
Boktips: Just nu läser jag Andras Blod av Simone De Beauvoir. Det är en roman på tema ansvar – ska man välja att kämpa politiskt eller bara leva sitt liv på ett bra sätt?
