“Det är ju väldigt anspråksfullt och pretentiöst att skriva”
– Det är bra att vara avtrubbad, gärna lite trött och bakis, så strösslar man inte så mycket med adjektiven heller.
Som vinnare i en novelltävling med tema sci-fi skulle man kanske kunna tänka att Alfred Svahnberg är väl bevandrad i genren. Men icke.
Nästan det första som kommer ur Alfred Svahnbergs mun, förutom att han är ämneslärarstudent och att han är uppvuxen i Linköping (upplysningar som kan ha föranletts av raka frågor som efterfrågade svar med just den typen av innehåll) är att Urugut, som vinnarnovellen heter, skrevs för att passa tävlingens tema snarare än att temat passade hans skrivstil.
– Det är ju en ganska fantastisk novell…alltså inte fantastisk som i att det är världens bästa, utan fantastisk som i genren fantastik. Det är inte en genre jag brukar skriva i, förklarar han.
Och det ska tillstås att Urugut kanske inte är en novell stöpt i klassiskt sci-fi-format. Det är inga laserpistoler i rymden, inga revolterande AIs och inga tidsresande DeLoreans. Snarast faller novellen inom ramarna för det som ibland kallas “mjuk science fiction” med sitt religiösa anslag och sin antropologiska blick. Men visst innehåller den även vetenskap/science – en uppdiktad sådan med tillhörande fakultet (den för “Tvärvetenskapliga Urugutstudier”) och professur. Novellen är till och med berättad ur en professors perspektiv, genom ett installationstal.
– Tur för mig att Urugutstudier är en helt påhittad disciplin för jag tror inte att jag skulle kunna skriva med sådant självförtroende om en verklig.
Alfred Svahnbergs novell kretsar helt kring denna Urugut, en person (“Ja, jag tänker helt klart att det är en människa”) som från ingenstans dyker upp i Uppsala domkyrka utan något attribut, inte ens ett språk, som kan härledas till ett existerande land eller kultur. När Urugut efter en tid lär sig att uttrycka sig på svenska beskriver hen världen hen kommer ifrån.
– I Urugut-världen behöver de inte ens prata med varandra – livet där går ut på att plocka och äta frukt, det finns ingen arbetsfördelning och skulle lite för många människor födas så att frukten inte räcker till alla så går några och självdör. Det finns ingen individualitet, ingen är specialiserad på någonting. Det är på något sätt motsatsen till universitetsvärlden, säger Alfred Svahnberg.
Han vill egentligen inte ge bort för mycket av sina personliga tolkning av novellen, men menar att det nog är den där enkla världen som blir lockelsen för de som möter Urugut och som sedermera ger upphov till en slags kult eller religion.
Läsning har alltid varit Alfred Svahnbergs grej och han tuggar i sig det mesta som kommer i hans väg. Till exempel den okända författaren Kurt Andersson som Alfred och kompisen Linus Ingison inom kort ska starta en podcast om vid namn “Anderssoniana”. (Foto: Lina Svensk)
Religion, eller i alla fall kyrkan, är ett återkommande tema när Alfred Svahnberg skriver vanligtvis, trots att han inte själv är troende. Han berättar att han brukar gå in i domkyrkan när han är på väg in till stan, för att värma sig eller bara insupa miljön och stämningen därinne.
– Kyrkan är en så himla suggestiv miljö. Jag tror jag skrivit åtminstone tre eller fyra noveller där kyrkan har varit central, säger han, och medger att han kan känna sig avundsjuk på personer som är troende.
– Hade jag varit troende kristen hade jag gärna utbildat mig till präst. Då får man plugga de klassiska språken, ha en församling, predika lite, röra sig i de vackra miljöerna. Det hade varit ett drömjobb. Jag önskar att jag var troende på det sättet som krävs, men det är jag tyvärr inte.
Det är inte enbart kyrkans suggestiva miljön som gjort ett avtryck i Alfred Svahnbergs skrivande, utan även dess språk, det bibliska för att vara mer specifik.
– I andra noveller har jag verkligen försökt härma den karga Bibel 2000-svenskan. Jag tycker den är så himla snygg! Det här med att det händer en massa fantastiska grejer – någon ser en ängel, en buske börjar brinna – men att det uttrycks så objektivt. Det finns inget utrymme för att personen som såg det ska vara förvånad, utan det är “och han såg det, och han tänkte…”. Det ger en väldig känsla av realism att det är så konstaterande.
"Klart man kan göra sig rosa pojkdrömmar om att bli författare, men jag tror jag skulle vara rätt nöjd med att leva ett vanligt liv."
Nog märks det att skrivandet är ett hantverk Alfred Svahnberg behärskar. Läsning har alltid varit hans grej och han menar att han plöjer åtminstone två böcker i veckan. Han hinner säga att det nästan går ut över studierna innan han ändrar sig:
– Nej, det gör det förresten inte alls det. Läsningen har ju inte direkt missgynnat mina kunskaper i svenska och historia. Studierna går bra. Det som är bra med att ha läsning som huvudsaklig hobby är att det inte är som att stoppa fingrarna i godispåsen för att man är uttråkad. Det går liksom inte att svulla litteratur.
Skrivandet har också en självklar del i vardagen. För tillfället skriver Alfred Svahnberg någon gång i veckan, men de perioder då han skrivit som mest har det blivit runt 1 000 ord om dagen. Bästa tiden på dygnet för göromålet menar han är tidigt på morgonen.
– Klockan fem på morgonen är man ensam vaken, sitter där och blickar ut genom fönstret och har vad jag tror de på Tiktok kallar ett “main character moment”. Det är väldigt töntigt och man blir lite megaloman där på morgonkvisten, men man blir också mer produktiv av att ha ett uppblåst självförtroende. Det är ju väldigt anspråksfullt och pretentiöst att skriva. Då är det bra att vara avtrubbad, gärna lite trött och bakis, så strösslar man inte så mycket med adjektiven heller. Mer Bibel 2000.
Trots att litteraturen har en så central plats i Alfred Svahnbergs liv så är det inte det han primärt vill satsa på karriärmässigt.
– Jag har sagt skämtsamt att lärare är min plan B, utan att jag har en plan A. Jag skulle stormtrivas som lärare, det har jag känt när jag varit ute på praktik och vikarierat. Klart man kan göra sig rosa pojkdrömmar om att bli författare, men jag tror jag skulle vara rätt nöjd med att leva ett vanligt liv.
Samtidigt har han en förebild i sin mamma när det kommer till att kombinera ett mer kreativt värv med ett brödjobb.
– Hon är konstnär på deltid och jobbar i övrigt som kurator, jag tror man blir friare då också. När Marx målade upp en utopi så gick den ut på att man jagar på dagen, sår på eftermiddagen, fiskar på kvällen och diskuterar på natten. Det tycker jag är en rätt fin tanke – man måste liksom inte vara författare för att skriva.
Engdahl, Frostenson och Andersson
Alfred Svahnberg
Ålder: 24 år.
Pluggar: Ämneslärarprogrammet i svenska och historia
Favoritförfattare: “Svårt! Nu på senare tid har jag läst mycket litteratur i kortformat. Det har blivit Horace Engdahls aforismer och Katarina Frostensons dikter. Men säger jag bara de två ser det ut som att jag har gjort ett aktivt ställningstagande och det har jag inte. Lena Andersson tycker jag är väldigt bra också, hennes böcker slukar jag…men fan, hon har ju också kommenterat den där härvan! Jag slänger in Jorge Luis Borges också, för han inspirerades jag av en del när jag skrev novellen.”
Här kan du läsa Alfred Svahnbergs novell Urugut
Novelltävlingen arrangerades i samarbete med:
