Forskaren får skulden för sin upptäckt

Svar till Christoffer Skogholts insändare i Ergo nummer 8 2005

Två saker förefaller kräva utredning i Skogholts insändare. Den första är den inledande frågan om varför Eva Lundgren blir så upprörd över att hennes forskning granskas. Svaret på den frågan kan bli nog så kort och koncist då det räcker att konstatera att anledningen är att det inte finns någon riktad anklagelse mot hennes forskning.
Den andra saken som kräver en något längre utredning är den sammanblandning av olika vetenskapliga företeelser som presenteras, för att använda Skogholts språkbruk, med hjälp av guilt by association-teknik.
För att börja med postmodernismen stämmer det visserligen att Foucault är något av en husgud inom postmodern forskning, men sedan tar missförstånden vid. Det är till exempel en missuppfattning att postmodernismen anser att allt handlar om viljan till makt och att den enda möjliga strategin därför är att producera kunskap bäst man kan.
Utgångspunkten för Foucaults teorier om makt är att makt inte är isolerad till vissa delar av samhället utan finns i alla relationer. Detta betyder inte att alla relationer bara är maktkamper utan att det finns maktaspekter av alla relationer. Det förefaller mig orimligt att forskare skulle få skulden för det maktmissbruk de endast är skyldiga till att ha upptäckt. Foucaults teorier innebär också att ingen är maktlös utan att det alltid finns möjlighet att göra motstånd - utöva motmakt - och det är det många postmoderna forskare vill att deras forskning ska möjliggöra.
Genom att inte låtsas som det finns någon objektiv forskning är postmodernisterna noga med att redovisa sin egen position och att utifrån den producera forskning som visar på tidigare osynliggjorda förhållanden och fenomen. Jag är mycket nyfiken på hur Skogholt anser att vetenskaplig verksamhet skulle kunna ske på något annat sätt.
Slutligen undrar jag om Skogholt läst någon av Eva Lundgrens böcker då han inte vet att de kopplingar mellan kristen tro och våld som visas i böckernas titlar är kopplingar som görs av de intervjuade männen för att rättfärdiga sitt våld. Återigen verkar forskaren få skulden för upptäckta missförhållanden som hon eller han i själva verket vill förändra.

Catrine Andersson
student och medlem i VSF

I Ergo nr 8 2005 anklagar Christoffer Skogholt Eva Lundgren för både maktutövande och -missbruk. En tämligen rörig artikel till trots kan två övergripande tankar skönjas: Skogholts kritik mot en postmodern forskningstraditition (dit han förpassar Eva Lundgrens forskning) och speciellt dess maktbegrepp och ett (kristet?) positivistiskt alternativ till detta. På grund av det begränsade utrymme varje debattör får nöjer jag mig med att bemöta valda delar av Skogholts inlägg.
Dessvärre verkar det som att Skogholt själv begagnar sig av det maktbegrepp han kritiserar. Ja, vad menar Skogholt egentligen då han skriver ned Eva Lundgren och anklagar henne för maktutövning? Vem utövar Eva Lundgren makt över: Universitetet? Forskarsamhället? Det förra är troligen osannolikt, eftersom hennes makt i egenskap av professor och därmed anställd vid universitetet visat sig synnerligen begränsad, om inte rentav obefintlig.
Den som vill sätta in sig i ärendet får lätt kalla kårar när man tar del av den offentliga e-postkommunikationen mellan prorektor Lena Marcusson och den fria forskningens riddare Bo Rothstein, professor i statsvetenskap (något som den norska skribenten Kjersti Botnedal förtjänstfullt visat i en debattartikel i UNT 24/8 2005) under några, till synes för universitetet, panikartade dagar i juni. Till detta kommer de ständigt av rektor omformulerade besluten, beslut som ena dagen handlar om något helt annat än nästa dag och en granskningsgrupp, vars sammansättning inte speglar de vetenskapsområden de är satta att granska. Det är knappast en vetenskaplig granskning i sig som skrämmer en välrenommerad forskare, trygg i sin forskarroll - snarare den brist på rättstrygghet, och inte minst stöd, som universitetsledningen visat prov på under nämnda period. Det återstår att se om tillvägagångssättet för granskningen befinns vara så klandervärt det verkar.
Det finns enligt Skogholt inga skäl till att använda ord som generalinkvisition om universitetets agerande - annat än som en del av en skrämseltaktik. Eva Lundgren har själv i UNT den 15 augusti anfört orsakerna till varför det begreppet alldeles ypperligt lämpar sig för ifrågavarande granskning, ett ord som till och med DN snappar upp och använder sig av i sin huvudledare den 19 augusti. Men de kanske också är underordnade EL:s makt? Nej, herr Skogholt, jag tror snarare att Uppsala universitet är den som i detta fall missbrukat både makt och förtroende. Åtminstone min uppfattning om universitetet som arbetsgivare har fått sig en allvarlig törn - en uppfattning jag delar med många.

Tanja Joelsson
student