Inte som jag vill ha det

Jag gick till Stadsteatern och såg en provföreställning av Shakespearepjäsen Som ni vill ha det. Det var
en enda lång uppvisning i plumpa, sexistiska skämt, heteronormativitet, förakt för landsbygdsbefolkning och konservatism i största allmänhet. Man frågar sig vad regissören Carl Kjellgren vill med föreställningen. Den beskrivs i programmet som en lekfull hyllning till kärleken, friheten och våren, och skådespelarna pratar mycket om kärlek, men annars lyser den med sin frånvaro - ibland stirrar karaktärerna fånigt på varandra, men det verkar vara det enda uttrycket för kärlek de kunnat komma på. Shakespeares text ger stort utrymme för en lek med homosexuellt begär, eftersom huvudpersonen Rosalind under en stor del av pjäsen umgås med sin älskade förklädd i manskläder, och låter honom låtsas att hon är Rosalind, samtidigt som en kvinna förälskar sig i henne som man. Tyvärr finns inte ens antydan till något sådant, och det är antagligen anledningen till att kärleken känns helt påklistrad när den heterosexuella ordningen väl återställs. Och om någon skulle ha missat sensmoralen så påpekas det med all tydlighet även i epilogen att kvinnor älskar män och män kvinnor, ingenting annat.
Det vänder sig också i magen när man från den akademiska finkulturens högborg skämtar om lantisar som korkade och kvinnor i allmänhet som sexobjekt. Är det Stadsteaterns uppgift att roa eliten genom att sparka nedåt? Jag skrattar i alla fall inte.
Även rent konstnärligt är det hela en katastrof. Högtravande reciterande av repliker, ytliga karaktärer och en scenografi som dödar alla försök till dynamik. För att inte tala om den lilla pojkkören som inte tjänade något annat syfte än att vara ett sött avbrott. Jag kunde inte se en enda äkta känsla under de två och en halv timmarna.
Kan ni inte bättre Stadsteatern, så lägg ner

Linn Saarinen

Fotnot: Stadsteatern har avböjt att svara på artikeln.