Utbildningsavgiter skapar incitament

Uppsala studentkårs presidium gick i UNT den 15 augusti till storms mot utbildningsminister Lars Leijonborg. Trion Callenberg, Mörck och Bjärnemalm är skeptisk såväl till fribeloppets avskaffande som till förslaget om en särskild premie till studenter som tar examen i tid. Överst på Uppsala studentkårs önskelista står istället höjt studiemedel och rätten att leva på andras bekostnad.
Bakgrunden till förslaget om examenspremie är att svenska studenter tillhör de äldsta i världen när de tar examen och dessutom gör det efter långa studietider. Utbildningsministerns lösning är ekonomiska incitament. Kårföreträdarna är dock skeptiska till att en bonus kan lösa problemet. Istället oroar de sig över att premien i första hand ska komma dem med minst behov av den till del. I deras analys finns det en grupp studenter som tar examen i tid och en annan som inte gör det. Att incitament kan få studenter att vandra mellan grupperna tar kårpresidiet inte på allvar. Likt nidbilden av kvartalskapitalisten bryr de sig endast om studiemedlet i plånboken just nu.
I sak har kårföreträdarna lyckligtvis fel. Leijonborg-premien skulle stimulera även den som anser sig behöva arbeta vid sidan av studierna. Kreditmarknader har i tusentals år möjliggjort omvandlandet av framtida inkomster till ökat konsumtionsutrymme i nuet. På en fri marknad kan man ta extra lån med sin framtida examensbonus som säkerhet. Den fördelningspolitiska oron är obefogad: bonusen skulle de facto gynna alla studenter.
Icke desto mindre är bonusidén dålig. En premie till den som tar examen i tid är att gå över ån efter vatten. Incitament för effektiva studier skapas bäst genom att låta högre utbildning bli en investering och låta lärosätena ta ut en marknadsmässig avgift. Den som kan spara tiotusentals kronor i terminsavgifter genom att ta examen snabbt kommer naturligtvis att prestera bättre och snabbare än den som kan påräkna gratis utbildning och generösa CSN-lån år ut och år in.
En fördel med en fri marknad - studieavgifter och banklån - är att den förmår rädda många aningslösa studenter från att ge sig på studier som de inte klarar, eller som bara leder till arbetslöshet. Det larmades nyligen om att 110 000 CSN-låntagare hamnat hos kronofogden efter att de misslyckats med att betala sina skulder. Främst är det avhoppade studenter utan examen som drabbats. Det är baksidan av det ständiga tjatandet om höjt studiemedel.

Ulrik Franke
förbundsordförande,
Fria moderata studentförbundet

Svar från Uppsala studentkår:

Ulrik Franke kommenterar vår debattartikel i UNT den 15 augusti. Vi har valt att svara på den genom att understryka vikten av att förvalta, förbättra och bevara ett välfärdssamhälle värt namnet.
Det Ulrik beskriver som rätten att leva på andra är i själva verket grundbulten i vårt välfärdssamhälle, nämligen idén om att vi gemensamt bidrar till samhällets välfärd. Systemet är så finurligt att vi bidrar i olika faser av vårt liv. Det som Ulrik ser som själviska studenter som vill leva på andra ser vi som entreprenörer som investerar i sin och samhällets framtid.
I slutändan är det dock idén om införandet av marknadsmässiga avgifter på studier som Ulrik vill föra fram. Och han har möjligen rätt i att det i ett sådant system finns ett incitament att snabbt bli färdig med sin studiegång. Dessvärre finns det incitamentet i Ulriks värld enbart hos den samhällsgrupp som har turen att vara tillräckligt ekonomiskt stark för att kunna studera över huvud taget. Denna grupp studenter antas också ha ekonomiska medel över till terminsavgifter, om än symboliska, samt möjligen sitta inne med privilegiet att ha borgenärer till banklån. Alla andra kommer att behöva arbeta samtidigt som de studerar för att klara livhanken. En sådan situation bidrar inte till bättre kvalitet på utbildning och inte heller till rimliga studieförhållanden. Lösningen på den förhållandevis ringa problematiken kring införande av en examenspremie är inte att återgå till ett samhälle där högre studier är förbehållna de ekonomiskt välställda.
Med allt detta sagt känns det ändå skönt att känna att vi är överens om åtminstone en sak, nämligen att Leijonpremien är en dålig idé

Louise Callenberg, ordförande
Hanna Mörck, vice ordförande utbildningsfrågor
Mattias Bjärnemalm, vice ordförande studiesociala frågor
Uppsala studentkår