I Heimdals vitbok lät det annorlunda
I år, den 17 februari, är det 75 år sedan Bollhusmötet ägde rum. För den nytillkomne kan vi påminna om att det rörde sig om ett möte Studentkåren tvingades utlysa där man skulle anta en protest mot att svenska staten skulle bjuda in tio judiska specialistläkare att verka i Sverige, sedan de fått yrkesförbud i Nazityskland. Detta skulle enligt högerextrema debattörer öppna dörrarna för en massiv judisk invandring. Men mötet var främst en reaktion mot att en grupp studenter från socialdemokratiska Laboremus och liberala Verdandi, liksom från kristet och nykterhetsrörelsehåll, i december 1938 uppvaktat statsminister Hansson och vädjat om att Sverige tvärtom skulle släppa in fler judiska studentflyktingar.
Mötet tvingades fram av ett antal motioner som lämnades in till olika studentnationer. Dessa motioner finns kvar, och de är nästan utan undantag undertecknade av ledamoter ur Heimdals dåvarande styrelse. Utkastet till det uttalande där man kräver att staten ska sätta stopp för ”främmande intellektuell arbetskraft” är undertecknat av styrelseledamöter i Heimdal. Det backas upp vid förhandlingar i Studentkåren av Heimdals dåvarande ordförande Erik Anners. Och så vidare. De som i talarstolen den 17 februari talar om att detta är ”en rasfråga” (Arvid Fredborg) och att judiska flyktingar är ”smittbärare” (Igor Holmstedt) sitter i Heimdals styrelse. Allt detta går att kontrollera på Carolina och fakta finns i min bok ”Djävulssonaten”.
(När jag skrev den boken sökte jag kontakt med Heimdals dåvarande styrelse för att diskutera vad jag funnit. De hade inte tid att prata om saken. Däremot avslog de min begäran att kontrollera uppgifter i Heimdals arkiv.)
Det intressanta är också vilket Heimdal vi talar om. 1937 hade den fascistiska Nationella Studentklubben genom en kupp (som alla kände till) tagit makten i styrelsen. Majoriteten utgjordes av personer med bakgrund i Sveriges Nationella Förbund och Nysvenska rörelsen. Olika styrelsemedlemmar yttrar sig i olika sammanhang mycket antisemitiskt, bland annat i föreningens årsbok 1939. Och Bollhusmötets utfall, där flyktingmotståndarna vinner en stor seger, ekar ända in i riksdagen och påverkar svensk flyktingpolitik under krigets första år. I klartext: man lyckas hålla ned antalet judiska flyktingar som släpps in i Sverige. Här finns ett stort ansvar.
Fredborgs, Leissners och Anners agerande ”betraktas alltjämt som en skamfläck”, säger nu representanter för dagens Heimdal. När kom man fram till det? Den ”vitbok” Heimdal gav ut 2006, ”Föreningen Heimdal och Nationalsocialismen 1932-1940” driver en annan linje. Här hävdar författaren Henrik Lindberg att Heimdals styrelseledamöter agerade ”självständigt”. Vilket blir en absurd piruett: föreningens styrelsemajoritet driver fram en judefientlig resolution och utkast finns i föreningens arkiv, föreningens ordförande Anners för fram denna text i Studentkåren… men med föreningen hade det inget att göra.
De flesta inom denna antisemitiska klick går sedan vidare till ansvarsfulla positioner i Högerpartiet. Man blir kommunalråd (Holmstedt) eller sitter som ärke-antisemiten Leissner efter kriget i Högerns programkommitté. Anners blir som bekant redaktör för Svensk Tidskrift. Och så vidare.
Det är ju bra om dagens Heimdal nu anser att detta är ”en skamfläck”. Men jag skulle då gärna vilja veta när ni kom fram till detta - och på vilket sätt ni uttryckt det offentligt? För sju år sedan var det annat läte i gjallarhornet.
Ola Larsmo
Författare, gav 2007 ut boken ”Djävulssonaten” om Bollhusmötet och svensk antisemitism under kriget.
nbsp;
Fotnot
Föreningen Heimdal har av Ergoredaktionen tillfrågats om att svara på debattinlägget, men avböjt.
