Orättvist mot studenterna som borde ha kommit in

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna.

Det är ett vågat uttalande att hävda att man är omtyckt av sina kurskamrater – samma kursare som slet som djur för att komma dit de är idag samtidigt som vissa valde att ta den enkla vägen. Det är ett vågat uttalande att hävda att man är kompetent och klarar utbildningen bra när man förbipasserat det system som satts i bruk för att avgöra vem som är kompetent och kommer klara sig bra. Det är ett vågat uttalande att hävda att man betalat för hjälpen, men sedan inte använt sig av den, när det högskoleprovsresultat man kommit in med är detsamma som står i fuskligans kundregister. Tar man hänsyn till att inte bara en, utan två rättsliga instanser konstaterat att resultatet kommit av fusk, ja då är det nästan osmakligt vågat.

Hela denna situation är beklaglig, inte minst för de tre som fuskat. Jag har sett sådan otrolig ångest hos flera av dem. Ångest, inte bara för att de blev påkomna, utan för att de svikit sig själva någonstans på vägen. I ett fall verkar det dock inte vara mycket annat än brist på självinsikt som är beklagligt.
 
Vi går en utbildning där vi lär oss hur man ska bota sjukdomar, lindra smärta men framför allt – att aldrig skada. Att förhålla sig till den principen kräver en rigid etisk kompass, för när det gäller en människas liv, tankar och önskan finns inget facit. När god moral och osjälviskhet är så otroligt viktigt är det mig förbryllande hur det kan komma sig att man får gå kvar i tre år innan något händer. Allra mest förbryllande är det faktum att man väljer att gå kvar tre år. Tanken på att mamma, pappa eller min älskade lillasyster blir sjuk, tanken på att det är någon med den där bristande självinsikten som kommer in på akutrummet, den tanken skrämmer mig.