"Seriöst, har vi inte lärt oss någonting?"
Ni säger alla samma sak. Sedan vi övergav distansundervisningen och återgick till fysiska träffar i mitten av hösten har varje undervisningsmoment inletts med olika varianter av glädjerop från föreläsare. ”Det är så underbart att se er på riktigt.” Och jag förstår er. Att föreläsa för femtio svarta skärmar där inte ens artighetsfrågor om väder och vind förunnas med ett svar måste vara allt annat än stimulerande. Och vi är många som gläds med er, vi har också längtat tillbaka. Till sällskapet, sammanhanget och undervisningsformer vi är vana vid.
Men förutsättningarna förändras. Och nu, i den anstormande fjärde pandemivågen möter vi en närmast extrem ovilja att återgå till distansundervisningen, trots dagliga rapporter om ökad smittspridning. Under senhösten har jag spenderat långa dagar med obligatorisk undervisning i salar som är så trånga att sittplatserna inte räcker till. Detta anses försvarbart med argumentet att vi använder munskydd på föreläsningar och stannar hemma vid sjukdomssymtom. Men seriöst, har vi inte lärt oss någonting?
"Jag tänker att vikten av det goda exemplet inte är att förringa i den här situationen."
Jag läser till läkare. Jag tänker att vikten av det goda exemplet inte är att förringa i den här situationen. Om vi som framtida sjukvårdspersonal inte ges möjligheter att hålla avstånd, och i värsta fall till och med orsakar smittspridning på sjukhuset, kan jag verkligen förstå att fester i packade lokaler och trängsel i shoppinggallerior anses ganska lindrigt i jämförelse. Självklart ska universitetet sträva efter den form av undervisning som ger bästa möjliga pedagogik, men inte till vilket pris som helst.
Efter det första pandemiårets minst sagt träiga erfarenheter av distansundervisning förstår jag att motivationen att styra ditåt igen är ganska låg. Men vi är inte där längre. Både lärare och studenter har haft tid att lära sig vad som fungerar och inte. Under det senaste året har jag mött många exempel på kreativa whiteboardlösningar, interaktiva gruppövningar och metoder för att skapa diskussion som inte passiviserar stora delar av klassen. Jag kan utan att skämmas konstatera att dålig undervisningskvalitet vid distansutbildning beror på bristande ledarskap, och inte på distansundervisningen i sig.
”Men hur går det med koncentrationen då?” Det är ju så lätt att distraheras och börja pyssla med annat när man lyssnar på föreläsningen hemifrån istället för i lektionssal. Men till er som någon gång föreläser i sådana lektionssalar vill jag säga detta: Om ni tror att det är ett undantag att aktiviteten bakom datorskärmarna i publiken utgörs av nyhetsläsning eller scrollande av twitter, måste jag tyvärr göra er besvikna.
Anna Hedenstedt,
Läkarstudent