"Uppsala universitets styrelseordförande måste lägga partipolitiken åt sidan"
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna.
Låt oss börja med att påminna läsarna om att Ramberg blivit föremål för kritik vid upprepade tillfällen tidigare i sin roll som styrelseordförande. Så sent som förra året uttryckte flera professorer vid universitet sitt missnöje med hennes utspel på twitter som de kallade för “omdömeslösa” och tidigare i år riktade MUF avgångskrav mot den förre generalsekreteraren efter hennes uttalanden om maktskiftet i Ukraina 2014.
Givetvis har Ramberg en grundlagsstadgad rätt att få ha och ge uttryck för sina åsikter, det är inte något vi ifrågasätter och är heller inte föremålet för denna artikel. Det vi ställer oss kritiska till är huruvida det kan anses vara förenligt med ämbetet som ordförande i Uppsala universitets högsta beslutsfattande organ att vara uppenbart partisk när man företräder staten såväl som ansvarar för studenter med alla möjliga olika politiska åskådningar och bakgrunder. Det rimmar fruktansvärt illa, speciellt när man säger sig slå vakt om en fri akademi.
"Att Ramberg har valt att gå i offentlig strid mot en stor andel av landets väljare är beklagligt, och visar på en respektlös inställning till sitt uppdrag för varenda student, men också anställd, på ett av Sveriges mest respekterade lärosäten."
Endast den omständighet att Ramberg kan yttra sig innebär inte att hon bör göra det. Exempelvis omfattas även kungen av yttrandefriheten likt oss andra, men väljer att inte utnyttja den eftersom det inte anses förenligt med hans uppdrag som statschef. Ramberg verkar inte ha förstått att även hennes uppdrag ingicks under liknande premisser då hon tackade ja till ordförandeposten. Att nästintill dagligen yttra sig om sakpolitik med en tydlig slagsida åt ett håll är inte något som får anses vara anständigt en företrädare för en myndighet och än mindre en företrädare för ett av landets högre lärosäten. Att Ramberg har valt att gå i offentlig strid mot en stor andel av landets väljare är beklagligt, och visar på en respektlös inställning till sitt uppdrag för varenda student, men också anställd, på ett av Sveriges mest respekterade lärosäten.
Tillsättandet av Ramberg är dessvärre ingen olycklig slump, utan endast ett av otaliga exempel från de senaste decennierna av en socialdemokratisk strategi att försöka institutionalisera partiet – se till att stat och myndighet för samma politik – för att garantera att deras politik får fortsatt genomslag trots att de själva inte sitter vid rodret i Rosenbad. Genom att tillsätta trogna bundsförvanter på de högsta positionerna inom förvaltningen garanterar de att deras politik får fortsätta genomsyra myndigheterna – vid valvinst som vid valförlust – vilket både underminerar institutionens integritet såväl som dess anseende. Det är onekligen ett svek mot själva kärnan av svensk demokrati och för tankarna till styrelsesättet vi ser i enpartistater.
Detta missbruk är ett uppenbart kringgående av grundlagen av vilken det följer att statliga tjänstemän ska vara tillsatta utifrån sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Detta gör det såklart svårt för regeringen att vid många tillfällen få igenom sin politik, vilket av förklarliga skäl retat gallfeber på mången regeringsföreträdare och väljare. Men motivet till denna bestämmelse är att vi helt enkelt inte vill att myndigheterna ska gå partipolitikens ärenden, utan att de ska upprätthålla en hög nivå av saklighet och objektivitet – oavsett politiskt styre. På så sätt blir förvaltningen kompetent och samhällets förtroende för institutionerna högre. Vad som däremot förekommit på senare tid, särskilt under de senaste två mandatperioderna, är att det funnits en illavarslande utveckling där myndighetschefer och höga företrädare i allt större utsträckning tillsätts utefter partibok eller politisk tillhörighet, snarare än de grundlagsstadgade kvaliteterna om faktisk duglighet. Det som i andra länder skulle benämnas som korruption har istället blivit normaliserat inom Myndighetssverige. Korruptionen i dagens Sverige räknas därav inte bäst i kronor och ören utan i generaldirektörer och chefsposter. Lämpligen bör vi sopa rent framför egen dörr först innan vi fördömer andra länder för praktiseringen av samma odemokratiska tillvägagångssätt vi själva gjort oss skyldiga till.
Att utnämna Ramberg till styrelseordförande i Uppsala universitet trots den uppenbarliga partiskhet hon uppvisat tidigare kan inte uttryckas annat än omdömeslöst (eller kanske naivt) om man säger sig värna om den fria akademin och myndigheternas oberoende. Det är därför den kritik som socialdemokraterna uttrycker, här såväl som på riksnivå, mot högerpartierna om att dem skulle vilja urholka institutionerna och den fria akademin ekar så tomt. Svenska myndigheter behöver inte företrädare som leker aktivister och sysslar med skrämselretorik på twitter, de behöver oberoende och trovärdiga företrädare som väcker folkets förtroende. Sympatierna, vare sig de är höger eller vänster, bör läggas åt sidan.
Om Ramberg har svårt att avstå från att ventilera sina ideologiska sympatier till offentligheten föreslår vi att hon överväger sin position som ordförande och fattar beslut därefter. Om inte annars hoppas vi att någon annan fattar det åt henne.
Joel Engström, Högerpartiet
Tim Sundblad, Högerpartiet
