Tandlöst förslag om forskningsfusk

För det första frågan om (delar av) allmänhetens bristande förtroende för forskningen. De finns som tror att forskarna i någon mening tar över Guds roll, att det ur laboratorierna ska krypa fram monster. Eller som Birger Schlaug på fullt allvar uttryckt saken, människans härsklystnad i förening med genteknik, medför att man överskrider naturens egna grundlagar genom att massproducera individer och korsa morötter med möss.
Den andra frågan man försöker hantera är vad som på byråkratisk rotvälska kallas för oredlighet i forskningen: d v s oetiskt beteende, förfalskade resultat, stöld av andras vetenskapliga arbeten, plagiat, etc.
En kosmetisk skärpning av rutinerna har skett i Sverige under 90-talet, främst till följd av att National Institute of Health (NIH) och andra amerikanska storfinansiärer av den medicinska forskningen krävt det.
Den vanligaste formen av fusk är sannolikt att disputerade forskare stjäl sina doktoranders resultat och idéer och presenterar dem som sina egna. Vid konflikter inom projekt är det nästan utan undantag doktoranden, som drar det kortaste strået, som förlorar allt medan handledaren sitter kvar i orubbat bo. Den doktorand som anmäler uppenbart fusk signerar i praktiken sin akademiska dödsdom. Även om han eller hon har rätt
Enligt statuterna är fakultetsnämnderna skyldiga att ta tag i dessa frågor. Men de är kroniskt dåliga på det. Ledamöterna kan ytterst sällan förmå sig till att fälla en kollega.
En intressant sak är att förslaget kommer från just vetenskapsrådets etikkommitté. Denna har enligt sin instruktion till uppdrag att behandla frågor om oredlighet i forskningen, och den har inrättat en särskilt expertgrupp för sådana frågor. Expertgruppen ska kunna bistå universiteten med utredning av misstänkta fall av oredlighet i forskningen. Ett ärende kan tas upp till behandling efter anmälan från rektor (eller till den vilken rektor delegerar).
Etikkommittén konstaterar att expertgruppens mandat, med begränsningen att ett ärende endast kan anmälas av rektor, är problematiskt. Begränsningen riskerar att leda till att enskilda forskare eller doktorander inte skulle kunna vinna gehör för sina klagomål hos universitets eller högskoleledningen, eller inte våga föra fram dem, trots att de kan anses välgrundade, och att det även i övrigt kan finnas en risk för att ledningen av olika skäl väljer att inte ingripa mot missförhållanden som kommer till dess kännedom.
För att komma tillrätta med detta strukturella problem föreslås en ombudsmannainstitution. Ombudsmannen skulle anställas lokalt av universiteten. Syftet skulle i första hand vara att stärka allmänhetens förtroende för forskningen. Samtidigt skulle man skapa en möjlighet för enskilda forskare — som anser sig utsatta för oredligt handlande från kollegors eller överordnades sida — att få sin sak prövad av en oberoende instans. Tanken är att ombudsmannen ska göra en preliminär bedömning av de klagomål som förs fram och fungera som medlare i mindre ärenden som rör sig om missförstånd och akademiskt käbbel och överlämna allvarligare fall genom anmälan till rektor som sedan svarar för den fortsatta handläggningen.
Det är viktiga frågor som väcks. Beklagligtvis har man rört ihop två frågor. Om man särar på dem kan man konstatera, att allmänhetens förtroende är närmast en pedagogisk fråga för forskarna och inte en uppgift för en ombudsman. Vill man vinna eller vårda allmänhetens förtroende måste man skärpa till forskningsinformationen och göra den mer lättillgänglig.
När det gäller forskningsfusk i dess olika former krävs snarare att handläggningen sker långt från de berörda parterna. En lokalt anställd ombudsman skulle ingå i den lokala hierarkin och vara beroende av universitet och således bli tandlös. Vill man komma tillrätta med forskningsfusk bör det rimligen inrättas en fristående tillsynsmyndighet. Rektor och fakultetsnämnder bör så långt möjligt kopplas bort från utredningarna. Däremot har de givetvis en viktig roll när dessa är klara, för att vidta disciplinära åtgärder eller - inte minst viktigt — slå vakt om oskyldigt anklagades anseende.