3+2+3-modellen sänker kvaliteten
Någon möjlighet till motförslag och skriftliga reservationer finns ej. Istället finns en referensgrupp som fungerar som en sorts bollplank man inte behöver ta hänsyn till.
Utredningen ska vara klar 31 mars nästa år. Men det har redan börjat sippra ut en del tankegångar. Enligt flera oberoende källor umgås utredningen med tanken att övervältra det första året av forskarutbildningen på studenterna. Förslag finns som innebär att man kortar forskarutbildningen från fyra till tre år. Det innebär i korthet att man exporterar ett år av forskarutbildningen till grundutbildningen och tvingar studenterna att låna för den utbildning som idag utförs av betalda doktorander. Lite slarvigt kallar man det för 3+2+3 modellen.
Delvis förefaller den s k Bolognaprocessen användas som en legitimitetskälla för dessa tankegångar. Man åberopar förhållanden utomlands och motiverar förändringar i Sverige med dessa: en argumentation som är ytterst osaklig. Bolognaprocessen handlar framför allt om att göra examina begripliga och jämförbara över gränserna. Det ska av examensbevis och motsvarande framgå vad utbildningen innehållit. Man har också förbundit sig till att grundutbildningen skall vara treårig.
Men Bolognaprocessen är inte alls avsedd att göra alla Europeiska utbildningar likformiga. Den berör faktiskt inte den svenska forskarutbildningen. Så sent som 25 september år 2000 konstaterade den svenska regeringen att Bolognaprocessen inte motiverade någon förändrig av den svenska examensstrukturen.
Saken är nämligen den, att den svenska doktorsexamen har ett gott anseende utomlands. Svenska doktorer är väl utbildade och forskningen som produceras inom forskarutbildningen håller ofta världsklass. Det finns inte minsta svårighet i utlandet att förstå vad en svensk doktorsexamen är. Doktorsexamen manifesteras, till skillnad från många lägre examina, i en tryckt avhandling, och 80 procent av dessa är författade på den forskningens internationella språk, Engelska.
Utomlands klarar sig i allmänhet svenska doktorer bra. De citeras, får postdoktorala tjänster i stenhård konkurrens, och har i allmänhet gott rennomé. Att den svenska doktorsexamen skulle behöva göras om för den Europeiska integrationens skull är således utpräglat trams
Den svenska doktorsexamen har redan försvagats av Carl Thams politik. Denna satte kvantitet före kvalitet. Universitet och högskolor åläggs numer i planekonomisk anda att examinera vissa antal doktorer per år. Det på utbildningsdepartementet förhärskande tänkesättet kan inte beskrivas som annat än andefattigt, forsknings- och bildningsfientligt.
Skälen mot att förkorta forskarutbildningen är överväldigande. Först och främst förhåller det sig så, att de flesta doktorander vill skriva avhandlingar värda namnet, som är självständiga vetenskaplig arbeten, med ett avsevärt meritvärde.
Det är inte möjligt att korta av studietiderna med bibehållen kvalitet.
För experimentalister kan det ofta krävas flera år innan experimenten fungerar. Det fjärde och sista brukar vara det mest produktiva, då de viktigaste resulteten produceras.
I fältorienterade ämnen från biologi till kulturantropologi är tre år helt otillräckligt. Det blir inte tillräckligt med tid för fältarbeten.
Inom samhällsvetenskap, juridik, teologi, och humaniora, räcker inte tre år för att det ska kunna bli något självständigt arbete av inomvetenskaplig betydelse.
Idag produceras en mycket stor del av den svenska forskningen av doktorander. I de flesta ämnen är mer än hälften av de verk som publiceras avhandlingsforskning, inom vissa står de för väsentligt mer.
En förkortning av forskarutbildningen framstår således som ett utslag av ren stupiditet. Därför är det förvånande att tankegången gjort insteg i vissa kretsar vid Uppsala universitet.
