Meritokrati – jämställdhetens bästa vän
Nyligen lade Johanna Sjons fram en rapport om jämställdhetsfrågor vid institutionerna för informationsteknologi respektive matematik. Upplägget följer till stor del Maskrosfysiker, en banbrytande undersökning som lades fram 2005 om fysikämnet. Rapporten baseras på en enkät som distribuerades till de två institutionernas doktorander. Institutionerna har en sned könsfördelning, endast var fjärde doktorand är kvinna.
I fråga om rekryteringen uppträder klara könsskillnader. Det visar sig att manliga doktorander i mycket högre grad än kvinnor antas via informella vägar. Grabbarna blir tillfrågade om de vill doktorera eller knackar på dörren hos någon handledare och anmäler sitt intresse. En majoritet av dem uppger att de fått doktorandtjänst på detta informella sätt.
Tjejerna söker däremot utannonserade tjänster. En klar majoritet av kvinnorna hade sökt och fått doktorandtjänst efter utannonsering. Andelen kvinnor som fått tjänster i dylik konkurrens är dubbelt så stor som andelen män.
Rapporten konstaterar att de som rekryteras via formella vägar i högre grad än de som rekryteras via informella vägar får sina meriter mycket noggrant granskade; varför formella rekryteringsförfaranden förutom att bidra till ökad jämställdhet även ökar den samlade kompetensen. I någon mening framstår meritokrati som jämställdhetens bäste vän.
I vissa avseenden bekräftas vanliga stereotyper. Kvinnor framträder som tämligen ödmjuka och har en tendens att underskatta sina prestationer medan män framstår som kaxiga. 60 procent av kvinnorna, respektive 80 procent av männen, anser att de bidrar till sitt forskningsfält. Denna manliga självuppskattning har inte nödvändigtvis någon empirisk förankring. Snarare är det troligt att det är traditionella könsroller som avspeglas.
En intressant sak är att kvinnor i hög grad säger att de skulle föredra att deras forskning var till nytta för samhället. Här finns också en tydlig skillnad mellan IT-doktorander och matematikdoktorander. De förra ser gärna att deras rön är till praktisk nytta medan matematikdoktorander i högre grad anser att kunskap är viktigt i sig.
När det gäller doktorandernas trivsel framstår männen som mer nöjda än kvinnorna. Närmare 60 procent av männen upplever att de får uppskattning som personer varje vecka medan knappt 30 procent av kvinnorna känner så. Förhållandet avspeglas även i stressrelaterade symptom. En stor del av doktoranderna drabbas av besvär såsom sömnsvårigheter, ont i magen eller huvudvärk. Var fjärde kvinna (24 ) och var femte man (19 ) upplever dylika typiskt stressrelaterade symptom varje vecka.
Nästan alla doktorander har handledare som är män. Enligt rapporten är de som uppger att handledaren var en stark anledning till att de valde ämnet också nöjda med handledningens kvalitet (79 ), medan de som uppfattar det som att handledaren så att säga följde med projektet är nöjda i mindre utsträckning (67 ).
En märklig sak är att endast strax under hälften uppger att det gjordes upp en forskningsplan när de började. En fjärdedel av kvinnorna och en tredjedel av männen anser att planen fungerar och fyller den funktion den ska, medan strax under en tredjedel menar att den visserligen finns men inte fyller någon funktion. Här är det uppenbart att de rullande individuella studieplanerna, som ska finnas enligt högskoleförordningen, i praktiken inte alls fungerar som det är tänkt.
Några saker är ytterst oroande. En tredjedel av kvinnorna och en fjärdedel av männen upplever att kvinnor och män inte behandlas på samma sätt. Två tredjedelar av kvinnorna uppfattar det som att de manliga doktoranderna har bättre karriärmöjligheter.
Visst uttrycker en majoritet att de är nöjda med forskningsmiljön. Men somliga uppfattar den ytterst negativt. En matematikdoktorand beskriver atsmosfären som ”fientlig”, en annan beskriver institutionen som nbsp; ”hierarkisk och elitistisk, många seniora forskare har alldeles för höga tankar om sig själva, och verkar förakta personal som enligt deras mening står lägre i hierarkin än de själva.” En tredje klagar över att professorer inte hälsar när de möter doktorander i korridorerna, doktorander ”behandlas konstant som lägre stående varelser”.
