Kan Björklund få fart på Billström?
Forskningsproppen har presenterats. Den innehöll inga överraskningar. Mot bakgrund av en del idéer som framförts i debatten och förekommit i perifera förarbeten om ”nyttiggörande” och ”samverkan” som parameterar vid fördelning av anslag kan man konstatera att dylika verksamhetsfrämmande förslag inte återfinns i propositionen och dra en lättnadens suck. Det mest kontroversiella är att en större andel av anslagen ska fördelas efter kvalitetskriterier, och att ”peer review” ska vara ett av instrumenten för att fastställa kvalitet.
Saken handlar till stor del om att ta resurser från mindre regionala högskolor, som byggts ut i rasande takt sedan 1997, och föra resurserna till de etablerade universiteten. Det är politiskt omöjligt att lägga ner högskolor, som man lagt ner regementen, men man kan svälta ut dem som inte håller måttet. Kvalitetsretorik är svår att motstå.
Uppsala universitet får avsevärt höjda basanslag, och en satsning på SciLife-Lab, som är gemensam för Stockholm och Uppsala höstar in 200 miljoner. Dessutom riktas 400 miljoner till läkemedelsutveckling, kliniska studier, antibiotikaresistens, hälsa/åldrande och registerforskning. Ytterligare 250 miljoner går till forskningsanläggningar som ESS och Max IV.
En egendomlig sak, som det finns all anledning att kritisera, är att en kvarts miljard sätts av för att rekrytera utländska forskare, samtidigt som framtiden för nydisputerade doktorer är ytterst osäker. Det är tveksamt om man alls kan importera vetenskapliga stjärnor på det sättet. Däremot är det säkert att de flesta nybakade doktorer går en osäker framtid till mötes, med många år på projektpengar och utan fast anställning i sikte. Visserligen avsätts 50 miljoner för forskarassistenttjänster, men det räcker inte långt. Hade man instället satsat en kvarts miljard på rekryteringstjänster för nydisputerade hade det varit verkligt framsynt. Det skulle ha lett till nydanande forskning, och på sikt kunnat ge ett verkligt lyft.
När det gäller studiefinansieringen i forskarutbildningen slår Jan Björklund in öppna dörrar. Det förordas att man ska begränsa tiden på utbildningsbidrag till högst ett år. Något som redan gjorts för flera år sedan i Uppsala. Faktum är att praktiskt taget alla universitet är på väg att ersätta utbildningsbidragen med doktorandtjänster. Det enda undantaget är Karolinska institutet. Vidare förespråkas att doktorander ska ha rätt till förlängning på bidragen för sjuk- och föräldraledigheter. Något de redan får vid alla bättre institutioner.
En bra sak är att det lovas att man ska se över migrationsreglerna för utom-europeiska doktorander. Förra året kom en utredning (SOU 2011:28) som förordade en särskild uppehållstillståndsform för dem och goda möjligheter att verka i Sverige efter examen. Dessvärre ligger frågan under migrationsminister Thomas Billström; vilken utmärkt sig för att inte ha lagt en enda proposition, inte ett enda förslag till riksdagen, under de sex år han varit minister Kan Björklund få fart på Billström?
