Tveksamt med yrkesförbud vid 67 år

Principiellt är det minst sagt tveksamt med dagens yrkesförbud vid 67 års ålder. De finns de som vill gå i pension och njuta av livets goda sidor. Men många forskare vill fortsätta forska och publicera sig. Hittills har universitetet varit ytterst restriktivt. Högst 20 procents anställning har medgivits efter 67. nbsp;
Relativt få har utnyttjat möjligheten, 2011 rörde det sig om tolv så kallade ”seniorprofessorer” och fem forskare. Till saken hör att professorer har en speciell status, som emeritus, och får normalt behålla ett tjänsterum och kan delta i institutionens verksamhet som seniorer utan att vara anställda. Somliga publicerar sig upp i 80-årsåldern. En ordning som dock blir allt svårare att upprätthålla eftersom antalet professorer ökat dramatiskt sedan slutet på 1990-talet.

I dagarna remissbehandlas ett förslag till nya lokala riktlinjer för akademiska lärare som vill fortsätta efter 67 års ålder. Det finns både för- och nackdelar. Till fördelarna hör att en del är ytterst skickliga forskare, lärare och inte minst handledare. Att per automatik pensionera bort dem är ett slöseri.

Till nackdelarna hör att det är långt ifrån alla som är uppskattade. Vissa professorer har genom sin kontroll av strategiska resurser möjlighet att styra sina ämnen med järnhand, och kan i princip hämma eller döda all förnyelse genom att omge sig med ja-sägare. På vissa institutioner räknar personalen dagar tills professorn ska gå i pension.

Om möjligheten att få anställning efter 67 innebär att resurser binds upp, så att professurer och lektorat inte blir vakanta så att de kan återbesättas med en yngre generation, är risken uppenbar att fakulteterna på sikt kommer att befolkas med åldrande gerontokrater. Det vore förödande för kreativiteten.
Universitet är därför ytterst förbehållsamt. Syftet med de nya riktlinjerna, när det gäller anställning efter 67 års ålder, är att skapa balans mellan krav på och behov av förnyelse å ena sidan och behov av att tillvarata kompetens och erfarenhet å den andra.

Det mest kritiska i sammanhanget är vem som fattar besluten. I dag fattas besluten om anställning efter 67 år i en ytterst sluten krets, endast prefekt, dekan och rektor är beslutföra. Rektor fattar beslut på förslag av prefekt och dekan. Särskilt när det gäller professorer, som har en nyckelroll och kan prägla forskningsmiljön, är det direkt olämpligt.

Mycket vore vunnet om det blev en bredare kollegial prövning, sakkunnigförfaranden vore att gå för långt, en lämplig miniminivå vore att institutionsstyrelser och fakultetsnämnder alltid ska yttra sig. Det skulle också medföra att studenter och doktorander får ett reellt inflytande. Som föreskrivs i Högskolelagen och Högskoleförordningen.

Det vore också en fördel om man fick bort påtvingade handledarbyten därför att handledaren passerar en viss åldersgräns. Under förutsättning att doktoranden uttryckligen önskar behålla handledaren borde handledare som pensioneras kunna kvarstå som huvudhandledare och examinatorer för redan antagna doktorander tills de disputerar.