Alla är inte lika inför lagen
Regelvidrigheter som doktorander råkar ut för hanteras på ytterst skiftande sätt, vilket knappast är förenligt med den rättsstatliga principen att alla ska vara lika inför lagen. nbsp; Kruxet är att för att det ska bli rättssak av ett ärende måste det ofta föras vidare av rektor. Handläggningen blir en manageriell fråga som får betingas av helt ovidkommande faktorer.
En professor körde sitt ämne helt i botten, gav ut en bok på institutionens bekostnad medan alla intäkter från boken gick till hans privata konto. Utan att fakultetsnämnden ens kände till saken nbsp; – än mindre hade godkänt det – omdefinierade han sitt ämne på ett minst sagt tveksamt sätt, samtidigt som han gjorde långa resor tillsammans med sin älskarinna på skattebetalarnas bekostnad. Trots att doktorander och medarbetare flydde företogs inga rättsliga åtgärder. Däremot råkade en annan professor ytterst illa ut. Han hade använt institutionsmedel till att hyra en lägenhet åt sin älskarinna. Han åtalades, och behandlades så illa att han fördrevs från Uppsala, trots att han ansågs vara en bra handledare och det inte förelåg några övriga klagomål.
I ett annat fall skrev en professor till migrationsmyndigheterna och förespråkade att dessa borde dra in en doktorands visum eftersom han inte hade något jobb. Det var direkt lögn. Doktoranden hade doktorandtjänst, men stod inte ut med den nyckfulla och inkompetenta handledningen. I detta fall sändes saken vidare av rektor till Statens ansvarsnämnd.
Däremot i ett annat fall där en professor grovt hade exploaterat utländska doktorander genom att driva labbet som en ”sweatshop” — 70 timmars arbetsveckor, varken ferier eller semester, undermålig eller obefintlig examensplanering, och en ständig fruktan för att hamna i onåd och mista alla examensutsikter och uppehållstillstånd — så fördes saken aldrig till ansvarsnämnden.
Problemet gäller även Centrala etikprövningsnämnden. Den doktorand som får sina idéer stulna av någon skamlös senior kan inte vända sig till nämnden och få saken prövad. Istället utreds saken lokalt. Det har hittills inte inträffat att Uppsala universitet kommit fram till att en senior forskare varit ”orederlig” när doktorander klagat. Att ta yngre medarbetares idéer och söka (och få) stora anslag för dem, att ansöka om patent på sina doktoranders arbeten (och utesluta dem från patentet), att använda andras texter och påstå att det är ens egna, är helt i sin ordning. Den som protesterar riskerar att utsättas för hot och trakasserier.
Den enda som kan anhängiggöra ärenden hos Statens ansvarsnämnd eller Centrala etikprövningsnämnden är rektor. Det avgörande är knappast de faktiska omständigheterna. Snarare betingas saken av helt andra faktorer. I något fall förefaller det som om att saken förts vidare därför att usel handläggning av tidigare ärenden föranlett mycket kritik. Det förefaller också som benägenheten att föra saken vidare betingas av professorns ställning. Är den felande en marginaliserad professor, illa tåld av kollegorna, är det inte helt osannolikt att det blir en rättslig prövning. Är däremot den felande en som drar in stora externa medel är det högst osannolikt att saken förs vidare. Alla är inte lika inför lagen
