Att leva med en levande planet

När jag öppnar de stora träportarna till Universitetshuset möts jag av ett dån av mingel som ekar mellan stenväggarna. Utanför föreläsningssalen står CEMUS-studenter, professorer och andra nyfikna människor med champagneglas och tilltugg i händerna. Stämningen tycks vara på topp, och jag ångrar lite att jag som vanligt utnyttjat den akademiska kvarten fullt ut. Jag har knappt hängt av mig kappan förrän dörrarna slås upp och folk väller in i sal X.

Ämnet är ”renewing the mission of the European University”. Huvudpersonen, Dr Keri Facer, är rask och tydlig i sina resonemang, och hon fångar genast publiken med en avslappnad och humoristisk jargong. Hon går rakt på sak och menar att universiteten måste omstruktureras. Och det handlar inte bara om att ”fixa” klimatkrisen genom att sluta flyga eller börja källsortera. Situationen kräver ett mer långsiktigt förhållningssätt än så. Keri Facer delar upp förändringsarbetet i fyra dimensioner.

För det första handlar det om Universitetet som materiell institution. Hur bör vi arbeta för att återställa klimatet?

- Tja, det är faktiskt inte så komplicerat. Vi behöver bara få det gjort, säger Dr Facer och publiken instämmer förväntansfullt.

Hon listar upp exempel på materiella skiften: campusdesign, transport, mat och undervisning. Universiteten är en perfekt plats att utmana gamla mönster och hitta nya, innovativa alternativ. Vegansk kost, virtuella möten, ja, till och med hologram är ganska konkreta medel att sträva mot.

Nästa steg blir klurigare. Vår syn på demokrati och ekonomi behöver fräschas upp om vi vill att universitet ska främja hållbara och rättvisa samhällen. Universitet måste vara en plattform för samarbete, där flera röster kan höras. Keri Facer förklarar att folk ibland ifrågasätter hennes syn på samarbete mellan formella utbildningsinstitutioner och andra delar i samhället. För ett tag sedan var hon i Uppsala och pratade om universitet och samhällsengagemang.

- Folk tittade på mig och frågade ”är du… en aktivist?” som om det vore det värsta man kan vara. Jag fick förklara att jag helt enkelt tror på att lyssna till olika idéer.

Den tredje dimensionen handlar om världssyn och hur man ska uppmuntra människor till handling trots att klimathotet är komplext och ovisst. Biverkningar som apati och totalitarism är ständiga hot som hindrar folk från att faktiskt agera.  Återigen förespråkas samarbete. Den här gången mellan olika discipliner. Det är nödvändigt, menar Keri Facer, att man är medveten om de kunskapsluckor som existerar inom ens område. Klimatkrisen kan inte lösas enbart av biologer, samhällsvetare eller ingenjörer. Den kräver kommunikation, improvisation och nytänkande.

Den fjärde och sista delen av Keri Facer’s presentation handlar om hur vi regenererar kultur och hur vi skapar nya självföreställningar. Vår förståelse av oss själva i förhållande till omvärlden är uppbyggd som att vi existerar ”utanför” eller oberoende av den. För att kunna leva med en levande planet måste vi ändra på hur vi talar och tänker om relationen till miljön.