Sentimental film efter häpnadsväckande memoarer
CATCH ME IF YOU CAN
Regi: Steven Spielberg
Betyg: 3/5
Filmen har premiär på Filmstaden 7 mars
Frank Abagnale var bara 16 år 1964, när han rymmer hemifrån för att dra igång en serie bedrägerier som mindre än fem år senare placerade honom högt på listan över världens mest eftersökta brottslingar. Under dessa år svindlade sig Frank framgångrikt fram genom halva västvärlden genom att utge sig för att vara alltifrån flygplanspilot till barnläkare. Berättelsens osannolikhet blir än mer häpnadsväckande i ljuset av att filmen baserar sig på den riktige Abagnales memoarer.
Leonardo DiCaprio spelar bedragaren Abagnale med en okuvlig munterhet. Hans oskuldsfulla förvåning och glädje över sin obehindrade framfart och sina egna kvicka vändningar smittar av sig. En stor del av nöjet med att se filmen är att ta del av Franks närmast improviserade svindlerier och DiCaprios lekfulla återgivning av dem. Likt Spielberg verkar DiCaprio, efter buttra insatser i Gangs of New York och The Beach, njuta av dessa fartfyllda lättsamheter.
Filmen har en skinande elegans som understryker temat om ytans och skenets betydelse. Redan de animerade förtexterna, som ser ut som om Saul Bass skulle ha gjort introduktionen till Rosa Pantern, doftar tidigt 60-tal och både Jeannine Oppewalls scenografi och fotografen Janusz Kaminski förlustar sig med tidstypiska attribut. Till och med gamle John Williams lägger band på sin vanligtvis bombastiska orkestrering och drar sig till minnes sin bakgrund som jazzmusiker.
Det hade kunnat bli en skönt ledig film om en charlatan och en mästarmanipulatör, om bara mästermanipulatören själv, Spielberg, hade vågat rida på det groovet hela vägen ut. Men det verkar han oförmögen till nuförtiden. Istället söker han förankra den studsiga berättelsen i sin egen återkommande tematik om barnets utsatthet och kärnfamiljens sönderfall. Det är ett av hans sentimentala signum som den här gången så när säljs in av Christopher Walken i rollen som pappa Frank. Abagnale Sr är en misslyckad försäljare som förfört sin familj med sina förhoppningar om bättre tider som aldrig kom. Walken spelar honom med en innerlig sårbarhet som han inte varit i närheten av sedan Dead Zone Och man förstår för ett ögonblick hur livslögner nedärvs.
Problemet är bara att det inte är Christopher Walken som har filmens andra huvudroll. Det har Tom Hanks. Han spelar FBI-agenten som filmen igenom är hack i häl på Frank Abagnale. Rollen har ingen motsvarighet i verkligheten och är uppenbarligen inte heller avsedd för någon som tar så stor plats som Hanks. Till hans heder ska sägas att han gör sitt bästa för att inte märkas bredvid DiCaprio.
Dessvärre har Spielberg och manusförfattaren Jeff Nathanson valt att skapa en klumpig bihistoria kring Hanks och DiCaprios relation som går ut på att Franks flykt från det sönderfallande hemmet i grunden är en jakt på en fadersfigur. Det är ett halvhjärtat försök att hitta en djupare mening och en känslomässig klang i en berättelse som bara tydliggör hur lite vi fått lära känna dess karaktärer.
Sin vana trogen från de bitvis briljanta filmerna A.I. och Minority Report lägger Spielberg till en onödig sista akt som rimmar illa med resten av filmen. Det är här som berättelsens kvicksilver slutligen förvandlas till bly.
