Lysande skådespeleri i kärleksdrama bakom barriärer

Hon kan inte prata, han kan inte läsa och skriva. Stammande Lilas (Sara Forestier) och analfabeten Mos (Redouanne Harjane) kärlek möter förhinder. Hindren är dock inte – som det först skulle kunna föresväva en åskådare – främst kommunikativa. Det är snarare som om deras respektive funktionsvariation speglar varandra. De kan mötas i sitt utanförskap, i sina erfarenheten av skam och oförmåga, och i sina ansträngningar att dölja skammen för omvärlden. Deras dysfunktionella sociala situationer sätter kärleken på större prov. Vi befinner oss kanske någonstans i Paris förorter. Stadslandskapet är anonymt och grått. Lila går sista året i gymnasiet. Hon lever med en liten syster och sin åldriga pappa, en kontrollerande och ensamförsörjande änkling med skört psyke. Mo närmar sig trettio och lever i samhällets utkanter. Han försörjer sig på bilar, där hans främsta inkomstkälla tycks vara att sätta livet på spel i nattliga chickenraces med illegal gambling. Han har brutit med sin mamma, och lever ensam i ett bussvrak.
De möts på gatan när Lila häcklas för sin stamning av ett gäng skolkamrater. Mo ser hennes utsatthet och deras kärlek tar sin början. Detta är dock inte bara en film om hur en varm relation räddar två människor. Det handlar också om hur möjligheter skapas i en karg och kall miljö. Och om att dölja hemligheter, för Mo vill inte avslöja för Lila att han inte förmår sätta samman ens två skrivna bokstäver till ett meningsfullt helt.

Landskapet de lever i tillhör dessa identitetslösa urbana tomrum som så ofta fått prägla modern europeisk film. Vilken-plats-som-helst; en vagt gestaltad rumslighet där väldigt lite tycks möjligt. Det paradoxala i M är att de enda människor som tycks kommunicera med varandra i detta öde land är de som har reella diagnostiserbara kommunikationsproblem. Visst förmår människorna runt omkring Lila och Mo prata, läsa och skriva. Men det blir i bästa fall bara pladder. Lilas välsignelse är just hennes språkkänsla. Hon skriver en gudabenådad poesi, och hennes lärare i franska pushar henne att avsluta skolan med höga betyg, att publicera sig, att söka sig vidare till högre utbildning. Problemet är den muntliga delen av examen. Uppmuntran av en intellektuell pådrivare har dock mindre effekt än den kärlek Mo erbjuder. Men för den illitterate Mo etablerar Lilas dikter en klyfta mellan dem. Särskilt den uppmärksamhet Lila får på ett webbforum och på ett lokalt poesicafé provocerar honom.
Det skulle kunna vara en kultursociologisk poäng – högkulturen skapar en barriär. Men samtidigt är litteraturen den kraft som vid sidan av kärleken får Lila att överleva. Och hennes poesi där inte bara ett spår i intrigen. Det är också en högst integrerad del i den djupa diskussion om språk och kommunikation som M döljer bakom sin intagande yta av varmt kärleksdrama. Lilas flödande dikter kontrasterar effektfullt mot de karga bilderna. De två lysande huvudrollsinnehavarna bidrar med ytterligare lyrik. Och att gamle nya-vågen hjälten Jean-Pierre Léaud – som fick sitt genombrott i Truffauts De 400 slagen som trasig parispojke redan 1959 – spelar Lilas trasige pappa befäster ytterligare denna films plats i en stolt tradition av inkännande fransk realistisk film. nbsp; nbsp;