Snygg sextiotalspastisch utan mening

Down with love
2/5
Regi: Peyton Reed Royal
Royal

Detta är alltså en film som återvänder till det tidiga sextiotalet. Närmare bestämt till en serie komedier med Rock Hudson och Doris Day (med filmer som Pillow Talk eller Lover Come Back) som brukar ses som höjdpunkter i den artificiella och stiliserade farskonst som präglade tidens Hollywood. Storyn var alltid densamma. Manhattan presenteras som ett offentligt rum befolkat av sippa men söta yrkeskvinnor (som Day) och notoriska promiskuösa ungkarlar (som Hudson) samt diverse mer eller mindre neurotiska (manliga) eller lättflirtade (kvinnliga) bifigurer. Day och Hudson paras ihop efter förvecklingar som på ytan kan likna en könskamp, men som snarare ändar i en domesticering av bägge parter. Hon blir hemmafru, han blir präktig breadwinner.
I Down With Love har detta mönster kalkerats med imponerande akribi. Inga detaljer fattas inledningsvis när den feministiska författarinnan Barbara Novak (Renée Zellweger) konfronteras med hänsynslös maskulin charm i form av stjärnjournalisten Catcher Block (Ewan McGregor). Novak har gjort sin litterära debut med en stridsskrift mot tvåsamhet och män. Om kvinnor avstår från kärlek kan de istället göra karriär. Sexualiteten ska frikopplas från romantiken. Pulitzerpristagaren Block är en notorisk kvinnojägare som föresätter sig att sätta Novak på plats medelst förförelse. Om han lyckas har han ett scoop, och har dessutom oskadliggjort vad som framstår som ett hot mot patriarkatet i allmänhet och mot hans egen livsstil i synnerhet.
Visst kan man göra invändningar mot projektet Down With Love. Det är exempelvis relevant att ifrågasätta värdet av att parodiera filmer som redan i sig själva framstår som högst parodiska. Ty detta är främst en parodi. En parodi som trots sin omsorgsfulla rekonstruktion av förlagorna (här återser vi både den mekaniserade förförarlyan från Pillow Talk och förförarens identitetsbyte från Lover Come Back) också vill fungera som en uppdaterad kritisk kommentar till originalens med förlov sagt mossiga genushållning.
Tyvärr är det väl just i denna mer kritiska ambition som Down With Love brister. Försöken till politiskt sett mer korrekta vinklingar av storyn må vara sympatiska, men de får berättandet att svaja betänkligt. Behållningen blir istället just dragen av kärleksfull pastisch i dekor, grafik och musik. Zellweger och McGregor är sevärda, men kanske inte helt bekväma i det högt uppdrivna tempo och det hysteriska tonläge som hör genren till.
Det ligger naturligtvis nära till hands att jämföra med den lika omsorgsfulla femtiotalspastischen Far From Heaven som lade sig i en betydligt mer produktiv dialog med sina melodramatiska förebilder. Down With Love spelar på samma nostalgiska retrofascination, men vet tyvärr inte riktigt vad den ska göra med den.