Sensualistisk skildring av liv, konst och jordisk kärlek
Regi: Zaida Bergroth
Filmstaden/Fyrisbiografen
Liv och verk; liv eller verk? Filmiska konstnärsbiografier kan – oavsett om de rör bildkonstnärer, författare eller rent av filmskapare – struktureras på olika sätt kring den klassiska dualism som är en så grundläggande tankefigur för representationen av kreativa människors livsförlopp. Det går således att förhålla sig respektfull inför gränsen mellan det privata och det professionella och fokusera helt på skapandet. Det är väl det som är det mest traditionella sättet.
När regissören Zaida Bergroth i intervjuer om sin film Tove om den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Tove Jansson menat att hon inte velat göra någon wikipedia-film, uttrycker hon ett idag ganska vanligt estetiskt ställningstagande vad gäller biografisk film av idag. Vi kan se filmen Unga Astrid om vår svenska barnboksgigant häromåret som ett annat exempel på hur en avskild del av författarbiografin står i fokus. I båda dessa fall främst en privat och intim del. Det decennium av konstnärens liv som avhandlas i Tove är dramatiskt. När berättelsen tar sin början 1944 pågår ännu fortsättningskriget mellan Finland och Sovjet. Helsingfors bombas och nöden är stor. Tove Jansson (Alma Pöysti) är en del av ett bohemiskt kotteri där politiker, författare, skådespelare och konstnärer utmanar tidens moral. Hon lever i ett förhållande med den gifte socialdemokratiske tidningsmannen och politikern Atos Wirtanen (Shanti Roney) när hon förälskar sig i teaterchefen Vivica Bandler (Krista Kosonen). Ett relativt stillsamt triangeldrama inleds, där Tove slits mellan passionen för den ombytliga Vivica och tryggheten och vanan med den mer vankelmodige Wirtanen.
"Men fria tolkningar ligger naturligtvis inom möjligheternas ramar när målet inte är att imitera Wikipedia på film."
Samtidigt med kärlekstriangeln pågår en skapandeprocess. Tove ser sig som bildkonstnär, men både Wirtanen och Bandler uppmuntrar henne att satsa på de konstiga små krumelurer som hon envisas att teckna och fantisera om. Mumintrollen blir således både seriefigurer i Wirtanens tidning Ny Tid och rollfigurer i pjäsen Mumintrollet och kometen på Svenska teatern i Helsingfors. Utan dessa hennes två partners hade det inte blivit några populära figurer för Janssons del, utan i stället en fruktlös strävan efter konstnärlig prestige. Så kan filmen Tove tolkas.
"Det finns en lätthet och sensualism i Bergroths regi och i de två kvinnliga huvudrollsinnehavarnas spel som befriar."
I själva verket hade redan två böcker med mumintrollen givits ut när seriestripparna började publiceras 1947, och vid pjäsens premiär 1949 hade den stora genombrottsboken Trollkarlens hatt givits ut i flera länder. Men fria tolkningar ligger naturligtvis inom möjligheternas ramar när målet inte är att imitera Wikipedia på film. Snarare än en redovisande biografi blir Tove en gestaltning av villkoren för liv, konst och jordisk kärlek i den hårt prövade finländska huvudstaden just efter kriget. Vi möter en värld som tycks befinna sig lite utanför samtiden. Bortanför den trygga svenska välfärdshistorien vi är vana vid, och även vid sidan av de världshistoriska skeenden av vilka den är så hårt märkt.
Denna kvalitet skulle kunna ha blivit ett tungt ok att bära för filmen Tove. Miljöskildringar och kostym är ambitiösa och påkostade – detta lär vara den dyraste finska filmen efter den senaste versionen av Okänd soldat. Men det finns en lätthet och sensualism i Bergroths regi och i de två kvinnliga huvudrollsinnehavarnas spel som befriar. Efterkrigstidens kärva och instängda finländska verklighet där Toves och Vivicas kärlek ännu var en straffbar handling blir därför inte bara klaustrofobisk, utan den framstår också som ett spännande landskap av möjligheter.
