Vackert paketerat drama utan önskvärt djup
Regi: Sam Levinson
Netflix
Ytan är sannerligen intagande. Sam Levinsons kammarspel Malcolm & Marie berättar i utsökta svartvita bilder om ett ungt vackert par i ett smakfullt hem. Levinson låter sin kamera smeka den modernistiska villans sparsmakade inredning, för att ibland vila i de olika formationer som skapas av ljus, skugga och speglar. Och av de två huvudpersonernas kroppar och ansikten förstås. Malcolm (John David Washington) är filmregissör och har just gjort sin första långfilm, Marie (Zendaya) har varit modell och skådespelerska. De kommer direkt från Malcolms triumfatoriska premiärkväll.
Allt utspelas under denna kväll och natt. Det är ett tätt dialogdrivet drama där Malcolms användande av Maries trasiga bakgrund med missbruk och självmordsförsök i sitt debutverk blir utgångspunkt. Erotiska laddningar och svartsjuk aggression varvas med diskussioner om estetik och etik. Är det rätt att låta någon annans liv utgöra underlag för en film? Är det rimligt av vita kritiker självklart tolka en svart regissörs film om en svart kvinna som ett uttryck för erfarenheten av rasifiering? Varför inte bara se det som en film om sorg och kärlek?
"Jämförelserna med klassiker som 'Vem är rädd för Virginia Woolf?' eller Bergmans 'Scener ur ett äktenskap' utfaller inte till Levinsons fördel."
Vid sidan av de stora frågorna finns där parets historia. Filmen skulle ju vara ett gemensamt projekt. Varför kunde inte Marie ha fått titelrollen? Malcolm har svårt att acceptera att Marie inte tycks unna honom framgången. Marie tycks å sin sida ha ännu svårare att fördra Malcolms självuppfyllda monologer om sin fantastiska film och de obegåvade kritiker som inte förstår dess kvaliteter. Konflikter och oförrätter från deras tid tillsammans kommer upp till ytan.
Malcolm & Marie är en film med uppenbara kvaliteter. En är skådespeleriet. Både Washington och Zendaya briljerar bitvis i rollerna. Särskilt i de sekvenser där dialogens intensitet inte skruvas upp i crescendo. Den utstuderade stilen är en annan kvalitet. Filmen, som är fotograferad på 35mm-film, är bitvis ett under av klassisk elegans.
Begreppet kvalitet rymmer dock en dubbelhet, det behöver inte ha en normativ innebörd utan kan helt enkelt innebära att peka ut en egenskap utan att värdera den. Trots den bländande skönheten tenderar stilen här att bli en kvalitet i den senare bemärkelsen. Malcolm & Marie är precis så snygg som den utger sig för att vara, men långt ifrån så djupsinnig och komplex som pretentionerna vill ge sken av. Jämförelserna med klassiker som Vem är rädd för Virginia Woolf? eller Bergmans Scener ur ett äktenskap utfaller inte till Levinsons fördel. Därtill är dialogen lite för platt, och dramaturgin bjuder på för få överraskningar.
För de som tänkt sig att den pågående pandemins estetik skulle leda till mer sparsmakade filmer med färre aktörer som inte rör sig ute i offentligheten utgör Malcolm & Marie en infriad profetia. Levinson lar ha spelat in filmen under en påtvingad pandemipaus under arbetet med succéserien Euphoria. Kanske gick det lite för fort att göra den. Dess ambitioner imponerar, dess blinkningar till filmhistorien roar och självfallet är den njutbar att titta på, men dess idédiskussioner och känsloutspel lyckas inte riktigt gripa tag.
