Driven komedi som missar möjligheter

Mamma, Pappa, Barn
3/5
Regi: Kjell Åke Andersson
Filmstaden

Kjell Åke Andersson hör till en lite äldre generation filmmakare och har oftast rört sig i ett mer hemtamt svenskt filmlandskap. I filmer som Min store tjocke far eller Familjehemligheter har vardagsnärhet parats med en stillsam dramatik som kan beskrivas som tragikomisk. Inte sällan har det diffusa begreppet svenskhet - innefattande sådana saker som landsbygd och igenkännandet av välbekanta levnadsmönster och miljöer, gärna med nostalgiska förtecken - kunnat kopplas till hans regiarbete.
I Mamma, pappa, barn har denna inhemska anderssonska vanlighet fått möta en renodlad genredramaturgi i form av ett manus författat av unge Santiago Gil. En pappaledig vägarbetare i småstad vid namn Jonny (Torkel Petersson) och hans sambo Sara (Åsa Persson), som arbetar inom vården, våndas över villadrömmen. Ska de nappa på det generösa erbjudande som Jonnys föräldrar givit och bygga drömkåken nästgårds till farmor och farfar, eller bo kvar i sin centrala fyra? Jonny vill bygga, Sara tvekar.
Jonnys föräldrar, Hillevi och Roland (Mona Malm och Ingvar Hirdwall), bor i den allt för typiska femtiotalsvillan i brunt tegel. Deras samliv går på tomgång. De har slutat kommunicera med varandra och Roland tror att närheten till barn och barnbarn ska hjälpa upp situationen medan Hillevi känner ångest inför såväl farmorsroll som det stelnade äktenskapet.
Så långt befinner vi oss i ett traditionellt svenskt vardagsdrama, där vi kanske har rätt att förvänta oss att konflikterna ska trappas upp (och kanske lösas) utifrån de premisser som redan givits. Hur tampas vi med tristess och leda i välfärdssamhället? Kan männens oförmåga att kommunicera upplösas? Kan det fängelse som Hillevi upplever och som Sara fruktar undvikas? Är de mönster som folkhemmet placerar sina undersåtar i ofrånkomliga strukturer eller gives det en väg ut?
Så en dag på babyrytmiken förändras allt, både för Jonny och för åskådaren. Meg Ryan kliver in i handlingen i form av Rebecka (Maria Bonnevie). Rebecka är den sortens urban yrkeskvinna som brukar befolka New York i allt för välbekanta komedier. Hon är mammaledig översättare med jobb i Bryssel på lut, och lever med en dumsnäll datanörd som är allt det som Jonny inte är - jämställd, intellektuell och framför allt omanlig.
Under resten av filmen sitter man nästan och hoppas att denna charmiga, vackra och livfulla icke-karaktär inte ska uppfylla den roll som genren kräver. Inte för att Mamma, pappa, barn inte är en driven romantisk komedi, utan snarare för att de karaktärer vi inledningsvis presenterats för någonstans känns tillräckliga. Om Andersson och Gil vågat lita mer på den intressanta kvartett av typiska, men ändå individualiserade, innevånare i det sena folkhemmet vi redan mött hade kanske intressanta saker om manlighet och familjehemligheter kunnat sägas.
Nu känns det som om man slarvar bort möjligheten att göra en riktigt bra film i genreträskets frestande kvicksand. Nu finns det trots allt mycket gott att säga om Mamma, pappa, barn. Skådespelarna är överlag utmärkta. Framför allt är Torkel Petersson magnifik i rollen som valhänt svensk man, kluven mellan nya urbana ideal och traditionella levnadsmönster. Berättandet är oftast drivet och fokuserat men samtidigt ömsint och inkännande gentemot karaktärerna. Det som drar ned helhetsintrycket är de flabbiga bifigurer (främst en norsk bowlingspelare med liten penis och hans dominerande mor) som dyker upp för att förse berättelsen med mer farsartade inslag. Detta är en film som faktiskt är som mest underhållande när den inte anstränger sig för att vara rolig.