Svårt att värja sig mot detaljrikedomen
Regi: Ryûsuke Hamaguchi
Fyrisbiografen, Royal
Regissören och skådespelaren Yūsuke Kafuku (Hidetoshi Nishijima) och hans författande hustru Oto (Reika Kirishima) lever i en litterär och erotisk symbios. När de i inledningen av Drive My Car presenteras, är det i långa och sakligt stiliserade kärleksscener vars egenart inte minst återfinns på filmens ljudspår. De är inte musiksatta, och huvudpersonernas eventuella extas manifesteras inte heller i sådana gängse mänskliga läten som kan förväntas av situationen. Deras älskog präglas i stället av berättande. Oto formulerar de historier som hon skriver för en TV-kanal just i de stunder hon älskar med sin make. Hans uppgift är att memorera och återberätta dem.
Denna premiss är inte bara en lite skruvad utgångspunkt för den berättelse som Ryûsuke Hamaguchi byggt utifrån tre olika noveller av Haruki Murakami. Den är också symptomatisk för filmens stil och tematik. Mycket av det berättande som förmedlas i Drive My Car sker i dialog. Eller ännu hellre i monolog. Kafuku är även i sitt eget skapande besatt av referenser, översättningar och återberättande. Hans pjäser har en återkommande flerspråkig form, han sätter upp klassiker där han låter skådespelare av olika nationalitet tala med sina egna tungomål.
Kafuku sätter under filmens gång upp Becketts I väntan på Godot och Tjechovs Onkel Vanja. Valet av pjäser speglar logiken i såväl Kafukus estetiska projekt som i filmen Drive My Car. Eller kanske hellre utmaningen mot logiken. I Tjechovs sorgesamma kammarspel talar människorna alltid förbi varandra, medan Beckets absurdism rent av är ett angrepp på både språket och logiken. Drive My Car är långt ifrån någon absurd film, men den berättar avigt och melankoliskt om kärlek, sorg och saknad.
"...det är genom talade ordet Drive My Car på ett stillsamt och fragmentariskt sätt konkretiserar sådant vi anat."
Filmen domineras under sina tre timmar av två fysiska spelplatser. Det är dels de teatersalonger där Kafuku sätter upp sina pjäser, dels den bil han färdas i mellan repetitioner och föreställningar. Särskilt är det denna hans röda SAAB 900 turbo som filmen kretsar kring. Redan titeln avslöjar bilens roll. Och chaufförens. Vid ett gästspel i Hiroshima – av Onkel Vanja – propsar teaterledningen på att hans bil ska köras av den unga Misaki (Tôko Miura). Hon blir nu en del av Kafukus vardag. Hon blir ofrivillig publik till hans instuderingsövningar, och gör successivt hans monologer till dialoger.
Medan den röda SAABen rullar genom mestadels karaktärslösa stadslandskap förmedlas berättelsen om Kafuku och Oto på filmens ljudspår. Delar av den har vi redan fått se, men det är genom talade ordet Drive My Car på ett stillsamt och fragmentariskt sätt konkretiserar sådant vi anat. Bild och tal lever konstant olika liv i denna film. Där bildernas kronologi rör sig sakta men obönhörligt framåt, för oss spröda och samtal och monologer fram och åter i karaktärernas erfarenheter. Även Misaki blir successivt en viktig karaktär. Hennes erfarenheter skiljer sig delvis från Kafukus. Hon är ung och outbildad, men också hon lever ständigt med minnet av sorg och skuld.
Hamaguchi berättar långsamt. Drive My Car kan säkert erfaras som omständlig i sin detaljrikedom. Men dess besatthet vid dessa detaljer – i ord och bild – är svår att värja sig mot. Den blänkande röda bilen är en sådan. Inte minst för att den avviker så från den gråa och dystra stämning som i övrigt präglar filmens landskap. Filmen kan till det yttre tyckas händelselös, men dess stillsamhet skaver kraftigt mot de sorger och katastrofer som alla dess centrala karaktärer lever i erfarenheterna av. Vi lever i en offentlighet präglad av uttryck för starka känslor. I Drive My Car erbjuds lite andrum.