Utan ett stabilt manus fungerar det inte

Love Actually
Regi: Richard Curtis
2/5
Premiär på Royal 21 november

I Love Actually behöver inte Grant enbart förlita sig på talsvårigheter och inre stridigheter, utan han får dessutom hjälp på traven av en klasskonflikt av gammaldags standard. Här gestaltar han nämligen ingen mindre än den brittiske premiärministern och som den eftertraktade ungkarl denne självfallet är i Grants tappning, kärar han ner sig i den sötaste av kontoristerna på 10 Downing Street. Samtidigt hyser hans syster (Emma Thompson) oro för att hennes make (Alan Rickman) flörtar med sin sekreterare. Hon måste dessutom trösta sin ex-make (Liam Neeson) som precis blivit änkling och som i sin tur satsar helhjärtat på att ge kärleksråd till sin 11-årige son.
Det är åtminstone åtta kärlekspar som trängs i filmens villervalla och det är inte det lättaste att reda ut deras inbördes relationer. Colin Firth, som vid sidan av Grant är Storbritanniens finaste uttolkare av neurotiskt svammel, spelar en medioker författare som efter att ha bedragits av sin fru blir filmens tredje medelålders man som förälskar sig i sin assistent, men hans samband med de övriga är minst sagt otydligt.
Få genrer är så fast inskrivna i Hollywoods konventionssystem som den moderna varianten av romantisk komedi. Svårigheterna att överföra dessa till det brittiska sinnelaget är tydliga även i de mest lyckade försöken, såsom 4 bröllop och en begravning och Bridget Jones dagbok, där Richard Curtis stått för manus. Britterna har hittills inte lyckas pricka in den paradoxala kombinationen av naivitet och cynism som formen kräver och det har funnits en återhållsamhet i känsloberusningen. Denna motvilja att fullt ut omfamna det småfåniga i genren har ibland gjort de kalkylerade utlevelserna svårare att smälta. Med sin regidebut Love Actually har Curtis bestämt sig för att släppa på dessa spärrar, flytta undan bromsklossarna och vrida på kranarna för fullt. Återhållsamt är det sista man kan kalla det. Redan en kvart in i filmen har vi varit med om ett bröllop och en begravning och publiken har förväntats gråta och skratta om vartannat. Sedan fortsätter det på den inslagna vägen i två timmar till.
Man behöver inte vara anglofil för att fröjdas över drömuppställningen på skådespelarfronten och med Grant och Firth i spetsen går Curtis på en massiv charmoffensiv som till en början är tämligen hänförande men som snart blir krävande även för den välvilligaste åskådarna. Med närmare 20 huvudpersoner har nämligen Curtis rafsat ihop en herrans massa bihistorier men han saknar ett stabilt manusbygge.
I sin iver att ge sig hän och få till den ultimata romantiska komedin förtar Curtis sig fullständigt. Med ett pärlband av på varandra följande lyckliga slut med likartat storvulna känsloutbrott blir denna överlastade film till slut närmast parodisk.
Ingen brittisk komedi av Richard Curtis saknar dock en cynisk brasklapp av rejäla mått. Scenerna med den avdankade och frispråkige rockstjärnan Billy Mack, spelad av den underhållande Bill Nighy, tycks fungera som ventil för en filmmakare som hotar att överdosera på sackarin. När rockstjärnan med sin manager diskuterar den sliskiga julsångscovern de försöker kränga till så många som möjligt är det svårt att inte tro att de talar om filmen när de säger: Visst är det skit men det är genuin skit i toppklass.